En doft av desperation

Det är riktigt illa när Sveriges sätt att hantera finanskrisen i början av 90-talet framställs som ett gott exempel.

Mot avgrunden

Bear Stearns, den kanske mest rovdjursaktiga av Wall Streets investmentbanker, kollapsade förra veckan. Allt talar för att det här är bara början. Om du vill hålla dig underrättad om USA:s allt mer sannolika finansiella apokalyps titta regelbundet här, Krugmans opinionssida i NYT, här, här, här, här och här.

Förbered er New York-semester. Dollarn kommer minst att falla 10-15% och det är inte alls omöjligt att den kraschar. Vi kanske får se dollarn på nivåer som vi inte sett sedan Bretton Woods föll ihop.

Airborne

Har skaffat en sådan här. Är märkvärdigt lycklig. Jag och bröderna har också skaffat en iMac till föräldrarna. Familjen Kärreman är numera 100% Mac. Känns lite sektigt.

Krona, jag vinner. Klave, du förlorar.

Den internationella kapitalmarknaden (eller kanske hellre de internationella kapitalmarknaderna) håller mer eller mindre på att packa ihop fullständigt. Gillian Tett förklarar varför.

Min gissning är att det här kommer att uppfattas som en variant på Reefat's gamla sanning att en miljon i skuld är ditt problem medan en miljard i skuld är bankens problem, fast tillämpat på banker och centralbanker. Utgången kommer således bli att centralbanker kommer att ta notan. Man bör tänka på att det kommer att innebära att hedgefonder och andra tillåts skrapa åt sig spekulationsvinster vid kursuppgång medan samhället tvingas absorbera kostnaderna solidariskt vid en nedgång. Dessvärre finns det egentligen ingen annan lösning med nuvarande ekonomisk ordning. Inom den nuvarande ordningen ger det dock ett kraftfullt argument för transaktionsskatter på kapital, sk Tobinskatter. Det är kanske dags att blåsa liv i Attac igen?

Blott alltför sant

En något anständigare värld

New Jerseys statskongress fattar rätt beslut.

Troilius dömd

Rättvisa är skipad. Jag antar att det är framsteg att vi numera också får fällande domar vid våldtäktsmål.