tisdag 18 december 2007

En något anständigare värld

New Jerseys statskongress fattar rätt beslut.

tisdag 11 december 2007

Troilius dömd

Rättvisa är skipad. Jag antar att det är framsteg att vi numera också får fällande domar vid våldtäktsmål.

10 mest avlyssnade album 2007

Taget direkt från iTunes. Den här listan blir lite konstig eftersom sådant som är inköpt sent 2007 nödvändigtvis kommer längre ned. Dock avslöjar den snobbistiska tendenser hos Årets bästa-listan.

1. Rufus Wainwright "Release the stars".
2. Arcade Fire "Neon bible".
3. 50 chillout classics
4. Tori Amos "American doll posse"
5. Fläskkvartetten "Voice of eden"
6. Radiohead "In rainbows"
7. Stephen Duffy & the Lilac time "Runout groove"
8. Elliot Smith "Full moon"
9. The White Stripes " Icky thump"
10. The Tough Alliance "A new chance"/Jens Lekman "Night falls over Kortedala"/LCD soundsystem "The sound of silence"
(jäpp, har spelat dem ganska så precis lika mycket).

Voice of eden kom i januari, och jag är oförklarligt svag för Tori Amos och Lilac Time. Rufus har snurrat ganska så exakt 6 gånger så mycket som LCD soundsystem.

Årets 10 bästa album Spinal Tap style

Eftersom man kan lugnt räkna med att det bara kommer att släppas cyniska Idol-sammanställningar, hoprafsade Greatest Hits, Carola-julskivor och annat träck innan året är slut är det dags att göra bokslut över musikåret 2007.

2007 har varit en kvalitetsårgång. Det är ingen tvekan om det. Nedan kommer mina 11 favoriter, baserade på antal lyssningar i iTunes och lite skönt solipsistiskt tyckande.

11. Bruce Springsteen "Magic". The Boss är tillbaka! Han låter som förr!!

10. The Field "From here we go sublime". Sublim electrotrance. Tog den enda takten i Lionel Richies "Hello" som är något att ha och sträckte ut den i 5 minuter. Briljant.

9. The Tough Alliance "A new chance". Fick mig att vilja vara 25 igen, åtminstone för 31 minuter.

8. Elliot Smith "New moon". Förvisso en slags Greatest Hits, men med en närmast fulländat organisk sammansättning.

7. Robert Plant & Alison Krauss "Raising sand". 59 år gammal är Robert Plant i sitt livs form. Alison Krauss har alltid varit en stor favorit. Kombinationen Plant & Krauss kunde varit ett muskelrockigt magplask men är istället lyhört och vackert. "Please read the letter" avslöjar Page & Plant som Nashville-epigoner av oanad kvalitet.

6. Jens Lekman "Night falls over Kortedala". Bara att Kortedala finns i albumtiteln garanterar en plats på denna lista. Att musiken är fantastisk är ju inte direkt ett hinder heller.

5. Radiohead "In rainbows". Jag gillar egentligen inte Radiohead - jag har alltid sett dem som tämligen bleka Jeff Buckley-imitatörer med pretentiösa texter, som sedan blev tämligen bleka Mike Oldfield/Kraftwerk-imitatörer med obegripliga texter. Det hindrar dock inte att "In rainbows" är bra. Riktigt bra. Inte fullt så bra som somliga vill hävda men de har faktiskt ett självständigt uttryck på den här skivan. En combo med framtiden för sig.

4. LCD Soundsystem. "The sound of silence". Så här kan mitt älskade 1982 låta när det uppdateras av en tokig amerikan från New York. Syntig new wave-dans som inte bara påminde mig hur det var att vara 17 och hopplöst förälskad i musik, utan fick mig att känna det. New Order för 2000-talet.

3. Arcade Fire. "Neon bible". Believe the hype. Har räddat konstpopen, oavsett hur patetiska de eventuellt blir i framtiden.

2. Stars of the Lid "And the refinement of their decline". Sublim minimalism. Hitsbefriat. Låtbefriat. Befriat vackert. Musik jag kommer att lyssna på tills jag dör.

1. Rufus Wainwright. "Release the stars". Rufus saknar egentligen bara en sak och det är en publik av den storlek som hans talang förtjänar. Den kan knappast hitta en bättre ingång till hans musikaliska värld än "Release the stars".

Fallet Kant

torsdag 6 december 2007

Torsdag hos Chateau Kärreman

04.30 Jag vaknar oroligt och tittar på klockan så att jag inte har försovit mig.
06.00 Alarmet går på telefonen men eftersom jag glömt ställa om telefonen från tyst läge låter den inget och jag sover vidare.
06.32 Jag vaknar och reser mig ur sängen med ett ryck när jag inser vad klockan är.
06.55 Jag står på perrongen vid Lunds station och väntar på att tåget till Kastrup ska anlända.
06.58 Tåget anländer.
07.13 Tåget stannar alldeles utanför Malmö Central "Malmö Central har ett signalfel som gör att väldigt få spår fungerar. Vi återkommer när vi har fått ett spår tilldelat".
07.20 "Signalfelet är lagat och vi ankommer strax Malmö Central"
07.23 "Vi ska bara koppla på två tågset till, sedan avgår vi från Malmö"
07.28 Kraftig stöt som indikerar att ytterligare tågset har kopplats på
07.31 "Vi väntar på att få klarsignal att lämna Malmö Central"
07.35 Tåget lämnar Malmö Central.
07.50 Incheckningen till min flight stänger.
07.57 Tåget anländer Kastrup.
07.59 Automatisk incheckningsmaskin: "Incheckning til denna flight har lukket. Kontakta personal"
08.00 SAS Incheckningsassistent: "Tyvärr, boardingen har börjat på denna flight. Du får ta en annan flight"
08.03 SAS Försäljningsassistent: "Hmm, bara handbagage, låt mig ringa ett samtal [snabb konversation på danska] här, jag checkar in dig. De väntar inte på dig. Ta fasttrack vid säkerhetskontrollen. Springer du så kan du hinna.
08.05 Ordinarie säkerhetskontroll: "Nej, fasttrack är på motsatta sidan av av byggnaden"
08.07.30 Anländer fasttrack.
08.08 Är igenom fasttrack.
08.10 [Spring, Dan, spring]
08.14 Framme vid gate
08.15 "Hej, är det du som är Dan? Välkommen ombord"

tisdag 4 december 2007

Uh oh.

Big Shitpiles, nu med smör .

Big Shitpiles

Ugh, subprimeröran kan bli riktigt, riktigt illa. Atrios, som träffande har döpt om subprimelånen till Big Shitpile, hittar rapporter om skräplån bland pensionsfonder och korta skolfinansieringsfonder. Shitpiles finns dessutom över hela världen, bland annat har en norsk handlare kraschat och ett konsortium av nordnorska kommuner har förlorat ca 400 miljoner. Krugman påstår att finansnissarna är panikslagna eftersom innovativa finansieringsupplägg totalt saknar transparens och ingen vet var skräpet finns någonstans.

Jippi.

onsdag 28 november 2007

Wikipedia är fantastiskt

Visste du att Bronx, NY, är döpt efter en svensk?

Progressiv situationism

Människan kan vara många saker. Ibland är det bra att komma ihåg att hennes handlingar kan vara vackra, listiga och dådkraftiga. Från Crooked Timber.

måndag 19 november 2007

Investeringstips

OK, jag vet, det här som att få ett stalltips på travbanan men jag kan inte låta bli. Om du vill bli rik finns det nog ingen andra vägar än arv eller hårt arbete. Om du vill ha bästa avkastning på mer än något års sikt, investera i indexfonder, men inte av den här killen. Se till att förhandla ner avgiften - förvaltaren kan tjäna pengar ändå. Felix Salmon talar om hur.

onsdag 14 november 2007

Det amerikanska avrättningsväsendets absurda amatörism

Foucault gör i Övervakning och Straff en stor poäng av att dödsstraffet i det moderna samhället har gjorts osynligt, kliniskt och rationellt. Här har dock äkta framsteg åstadkommits sedan den gode Michel seglade ur tiden, då dödsstraffet i princip avskaffats i alla västdemokratier. Utom i USA. Det är ändå ett märkligt och motsägelsefullt land, ett land fyllt av lika delar optimisim och paranoia, modernitet och förmodernitet. Det är ingen slump av USA står för 50 % av världens underhållningsbudget och 50 % av världens försvarsbudget (och förmodligen för 100% av världens anfallsbudget).

Ingenstans blir motsägelsen tydligare än när det gäller dödsstraffet, som gärna ska utdömas (åtminstone till svarta män) men helst inte verkställas - avrättningen avslöjar ju obarmhärtigt att det rör sig om en slags reifierad hämnd. Den måste vara den kanske mest otillfredställande formen av hämnd man kan tänka sig: klinisk, totalt instrumentell, helt befriad från mänsklig skepnad och i allt väsentligt lika tillfredställande känslomässigt som boskapsslakt. Att dödsstraffet kan vara bra på att vinna politiska poäng med, men annars har föga angenäma drag, visas i den minimala insats som lagts på att se till att dödsstraffet administreras på ett sätt som inte är "cruel and unusual" (då blir det nämligen okonstitutionellt). I korthet har man under stor brådska kokat ihop en giftcocktail inför hävandet av det moratorium som USA:s Högsta Domstol utfärdade under några år på 70-talet, en cocktail som sedan helt tankelöst kopierats rakt av alla andra exekutörer i de övriga staterna.

Nu råkar denna metod vara tämligen ineffektiv och är med stor sannolikhet mycket plågsam för en signifikant del av de avrättade. På plussidan betyder det att man i princip håller att komma fram i ett läge där dödsstraffet åtminstone inte kommer att verkställas i USA. Kanske kan det leda till att dödsstraffet också avskaffas. Dahlia Lithwick är dock pessimistisk.

lördag 10 november 2007

iPhoned

Apples senaste designmästerstycke anländer till UK idag. Märkligt nog har jag inte drabbats av brinnande köplust för iPhonen - jag brukar annars falla som en fura för allt äpplemärkt. Stephen Fry redogör vältaligt för varför man blir en sucker för Apple-produkter här.

fredag 9 november 2007

Black + Scholes ≠ p

Scholes & Merton är två herrar som utvecklat en formel som antas göra det möjligt att beräkna korrekta risknivåer och således korrekta priser på optioner (utan använda utbud och efterfrågan som annars antas sätta effektiva priser). För detta fick de Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne - en tredje herre, Black, som tillsammans med Scholes bidragit med sitt namn till formeln, hann avlida innan priset annonserades (ja, jag vet, namnen är som hämtade från en Tarantino-film). Empiriskt vet vi att formeln förmodligen är väl anspråksfull - en fond, LTCM, som förvaltade pengar enligt dessa idéer gick åt pipsvängen 1998 och höll på att ta med sig hela världsekonomin. Nu verkar det som formeln också är tvivelaktig på teoretiska grunder. Felix Salmon har mer.

Se detta inlägg som ett led i den fortgående kampen att avskaffa det så kallade Nobelpriset i ekonomi.

måndag 5 november 2007

Nils Liedholm



Man ska inte jämföra mellan tidsåldrar i fotboll, men i relativa termer kommer Sverige aldrig att producera något så dominant i fotbollsvärlden som Gre-No-Li, lika lite som Holland någonsin kommer att producera något lika dominant som Gullit, Rijkaard och van Basten. Nu har den sista av giganterna lämnat oss i sinnevärlden. Myten kommer dock bara att bli större.

söndag 4 november 2007

Se Pyongyang sedan dö

Economist ger resetips till the blasé set här.

fredag 2 november 2007

Fint besök hos försvarsmakten

Sverre uppmärksammar att filosof-generalen ska upplysa det svenska försvaret om post-strukturalistisk taktik. Jag antar att det betyder att FMV kommer att lägga in en större beställning på Övervakning och straff. Säpo kan säkert assistera med kontakten till förläggaren.

Fish bites cat

Armed, highbrow and dangerous

Vad händer om du kombinerar Nietzsche, Deleuze, Guattari, Foucault, Lyotard, lite systemteori och den bästa militära hårdvara amerikanska biståndsdollar kan köpa? De israeliska försvarstyrkorna ger svaret här. Bilden av filosof-generalen som "Michel Foucault on steroids" ger förmodligen andra associationer än som avses om man är familjär med Millers biografi.

(Tack till Sverre för länken)

torsdag 1 november 2007

A.O. Hirschman

Dani Rodrik ger Hirschman en kort hyllning. Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne är i allt väsentligt ett Kalle Anka-pris - Black och Scholes äventyr i Long Term Capital Management får Gustaf Dahléns fysikpris att se självskrivet ut - men Hirschman vore en värdig vinnare. Självfallet kommer det inte att hända.

onsdag 31 oktober 2007

Drevet går

Det här måste vara den tunnaste ursäkten för ett mediadrev jag sett på mycket länge.

Det här drevet är helt fascinerande. Tydligen ska statsministerns statssekreterare drivas bort för att hon råkat fastna på bild med journalistisk umgänge (ingen kan få mig att tro att journalister normalt tycker att det är fel att ha vänskapliga kontakter med så bra källor). Så vitt jag vet är det bara blotta misstanken om något otillbörligt som figurerar här - något faktiskt otillbörligt förefaller inte ha hänt. Om det nu inte är OK för våra folkvalda och deras medhjälpare att vara onyktra då och då, betyder det att vi nu kommer att få en ström av reportage från excesserna vid de olika stämmomiddagarna?

Vi har ungefär ett 20-tal journalister med agendasättande makt i Sverige. Är det verkligen demokratiskt OK att de får godtyckligt avsätta politiskt utnämnda när de är lite lagom uttråkade?

tisdag 30 oktober 2007

Ekonomer och fotboll

Dani Rodrik försöker sig på att modellera fotbollens ekonomi på klassiskt nationalekonomiskt vis, det vill säga med två varor i två länder (i det här fallet ligor och spelare i England respektive Afrika). Det är ungefär lika intressant som det låter. Felix Salmon propagerar i ett motinlägg för frihandel av fotbollspelare. För egen del tycker jag att båda inläggen helt missar det som gör fotbollen skönt och vackert - ett vanligt problem när ekonomer applicerar sina modeller.

Sedan kan jag inte låta bli att irriteras av den dåligt underbyggda fördomen att Englands landslag är eller har varit särskilt framstående. De har för all del vunnit ett fotbolls-VM - med god hjälp av en bulgarisk linjeman - men bortsett från det har England sämre meriter än Sverige (England har en semifinalplats i VM respektive EM, förutom VM-guldet på hemmaplan, medan Sverige har en finalplats och två semifinalplatser i VM, en semifinalplats i EM samt ett OS-guld). Raden av kvartsfinaler på senare tid smickrar dem, men nu när England tränas av en engelsman igen lär väl ordningen återställas.

Gigant på lerfötter

Bush-administrationens säkerhetspolitik sammanfattas uttömmande här.

söndag 28 oktober 2007

Fog of war

Vad händer när du upptäcker att fienden också är fiendens fiende? Det här, till exempel.

Forskningskvalitet

Jag är visserligen anhängare av tydliga kvalitetskriterier för forskningen, men det är svårt att tänka sig ett mer trubbigt instrument än antalet nobelpris ett universitet har inhöstat. Ett nobelpris indikerar på sin höjd kvaliteten hos forskningsmiljön runt några individer i en given disciplin för 30 år sedan, med något undantag. Visst är det kul för Uppsala att de har huserat 8 nobelpristagare, men det hjälper dem inte i konkurrensen kring dagens forskningsmedel. Om man nu vill göra den typen av jämförelse är en sammanvägning av antalet publicerade artiklar och citeringsfrekvens hos den nu aktiva forskarkåren vid ett universitet ett betydligt mer rättvisande mått. Lika glamoröst som att räkna nobelpris är det givetvis inte.

lördag 27 oktober 2007

Kalling, Oct 27 2007, 12:39

Word.

Vårt värdelösa medialandskap, del MXXVIII

Eric Erfors saknar Göran Persson. Tydligen har vårt politiska landskap blivit fattigare. Det är förstås helt bakvänt. Vårt politiska landskap har faktiskt berikats, eftersom vi numera har två potentiellt produktiva tolkningar av socialdemokrati (S och Alliansen, lett av M), samt åtminstone ett civilisationskritiskt parti med potential till reell makt (miljöpartiet). På GP:s tid hade vi merparten av tiden en buffelaktig hegemonisk socialdemokrati, två lydpartier, och en splittrad och marginaliserad borgerlighet. Men, visst, Göran Persson var rubrikvänlig, och det är lätt att bevaka politiken om den handlar om en mans nycker, i synnerhet när det är frågan om en i grunden opportunistisk och ideologiskt fantasilös person. Den lata personfixerade celebritetsdrivna politiska journalistiken är säkert 'fattigare' nu. Good riddance.

Ett något motvilligt erkännande till moderaternas förnyelse

Som gammal radikal känns det märkligt att erfara att man faktiskt föredrar en moderat statsminister/finansminister-kombination framför en socialdemokratisk. Men så är fallet, särskilt i jämförelsen med vad vi hade förut och vad vi har nu. Det som är fel med socialdemokratin kan inte åskådliggöras bättre än med kombinationen Persson/Nuder: ett pamp/teknokrat-paket på anabola steroider. Reinfeldt och Borg är bättre på alla sätt. Framförallt har de insett och accepterat att Sverige är en socialdemokrati. Eftersom de har arbetat sig fram till den insikten, snarare än fått den genom bröstmjölken, ser de också klart var det finns utrymme för innovationer. Det gör de nya moderaterna till det mest vitala socialdemokratiska partiet på planeten för ögonblicket.

Om man tänker lite dialektiskt så går det att se att de nya moderaterna nödvändigtvis ger socialdemokratin en öppning för vitalisering. Det är genom skattepolitiken. Moderaternas skattepolitik fjättras av att de måste framstå som ansvarsfulla när det gäller finansieringen av välfärden. Det är ingen som misstänker att socialdemokratin är ute efter att montera ner välfärden och på så sätt kan de tänka och agera friare. En offensiv modernisering av skattepolitiken - sänkt skatt på arbete, höjd skatt på energianvändning och konsumtion, skatteväxling mellan tillverkningssektorn och tjänstesektorn, breddning av skattebaserna - i en väl avvägd mix skulle kunna göra detta till en vinnande fråga för socialdemokratin.

Detta var precis vad socialdemokraterna gjorde i slutet av 1980-talet. Rent taktiskt var den stora skatteomläggningen då en triumf för Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt. Man genomförda substantiella förändringar, fick folkpartiet att ta merparten av mediastryket för det faktum att marginalskatterna sänktes, och lyckades få moderaterna - som givetvis inte kunde sänka skatter like lite som eller mindre än socialdemokraterna - att än en gång presentera ett systemförändrande motförslag som var oacceptabelt för 80 % av väljarkåren. Så ska en slipsten dras. Att moderaterna har lärt sig det - se hur utsökt de använde arbetslinjen i förra valrörelsen - bådar faktiskt gott för det svenska politiska klimatet.

tisdag 23 oktober 2007

USA hearts Göteborgsk popmusik

Jan Gradvall brukar hävda att Göteborg har en sällan skådad guldålder för popmusik just nu (han har rätt). Pitchfork håller som bekant med. Nu sprider sig insikten till mer mainstream sammanhang. Stephen Metcalf har just publicerat ett kärleksbrev till Jens Lekman i Slate, en av de största online-publikationerna i USA. Om världen är rättvis kommer resten av världen att följa efter. Jens är ett geni. .

Dagens sågning

Jeremy Clarkson värmer upp lite rester i bokform. John Crace bedömer marginalnyttan med klinisk precision.

tisdag 16 oktober 2007

Vårt värdelösa medielandskap

26-årig göteborgskvinna slänger vin på, alternativt är kort mot, lokalt prominenta och blir portad från Stureplanskrogar. Eftersom hon har journalistliknande sysslor och i någon mening är känd är det väl på sin plats att detta rapporteras här och här. Vad hon har att göra här och här kan man undra över - i det sistnämnda fallet puffar man dessutom för artikeln på förstasidan. Inte ens här slipper man undan, men jag behövde i alla fall gräva ett tag först.

måndag 15 oktober 2007

"Nobelpriset" i ekonomi

Denna gång handlar det om mechanism design. Om jag förstått saken rätt, så handlar det om formalisering av villkoren för (effektiv) samordning av sociala utbyten. Om det låter ointelligibelt kan man antingen se det som ett sätt att försöka ekonomisera samhällsvetenskapen (igen) eller tolka det som - intressant nog - att politik alltid föregår ekonomi. Auktioner och val verkar vara de flitigast använda representativa anekdoterna (det verkar som mechanism design-gänget har visat att demokratiska majoritetsval är den effektivaste valformen, med förbehåll för att det inte framgår helt klart vad som avses med demokrati, majoritet och effektivitet här).

Henry Farrell har mer. Alex Tabarrok försöker förklara mechanism design för mormor här utan att direkt lyckas. Tyler Cowen funderar kring relevansen här.

lördag 13 oktober 2007

Det tredje årtusendets Maginotlinje.

Den är ett Kinderägg: den är en godsak (för den amerikanska försvarsindustrin), den är en leksak (för det amerikanska försvarsdepartementet) och den är en överraskning, för den som tror att den gör någon egentlig nytta.

torsdag 11 oktober 2007

Musikpolis

Jag sitter och lyssnar på "Bodysnatchers " från Radioheads senaste och tycker att det här låter väldigt bekant. Efter lite letande på iTunes Store så står det klart att, jodå, inledningen är praktiskt taget snodd fras för fras från Whales - av alla - Hobo Humpin' Slobo Babe. Eftersom överlappet mellan Radioheads och Whales publik består av Henrik Schyffert måste detta sägas vara smart av Radiohead. Vi kan nu vänta oss att att fler skandinaviska no hit wonders (Honey is cool? Eggstone?) kommer att plundras av såväl indieband som Max Martin. De kan ju, trots allt, hävda att de bara följer i Radioheads spår.

Välfriterat

Stephen Fry har en blogg! Fast han bloggar inte, han blessäar. Bra är det i alla fall.

onsdag 10 oktober 2007

Moderna etiska dilemman

Jag har försökt komma fram på Radioheads hemsida under nån timma - men det funkar inte. Laddar nu ner för fullt med hjälp av det här hjälpsamma gänget. Med tanke på att jag inte hade behövt betala från Radioheads webbsida, gör jag fel som tar gratishjälp?

måndag 8 oktober 2007

Värdet av fokusgrupper

De vet verkligen att uppskatta kreativitet.

Världen är galen, del II

Kina ökar sitt handelsöverskott till EU för att finansiera det amerikanska handelsunderskottet.

söndag 7 oktober 2007

Didaism

Fotbollsvärlden är inte enig om något, med ett undantag.

lördag 6 oktober 2007

Huvudvärk

Fantastisk After Work igår. Idag betalar jag räkningen. Om man vill veta exakt hur kan man klicka här.

fredag 5 oktober 2007

Busker's heaven

Så du står på Ströget och spelar lite Springsteen-låtar, som man gör. Sen blir det väldigt surrealistiskt.

The Daily African

If only.

Beröm

Det är svårt att ge beröm. Kritikerns jobb är ju ändå att ge ett avrundat omdöme och då tar det emot att bara ge sig hän. Men trots allt händer det att man upplever sinnesbändande ting, och det måste ju förmedlas. En variant - hämtad från en klassisk brittisk bokrecension, vill jag minnas - är att helt enkelt skriva "superb, superb, superb, superb" tills raderna tar slut. En annan variant finner du här.

torsdag 4 oktober 2007

Amerika i en spegel

Ingen beskriver det bättre än the Boss.

New York, here I come

Vad gör dollarn 2008? Allt talat för ett rejält ras.

Randyanism

Andrew Ferguson recenserar Alan Greenspans memoarer och gör processen kort med Ayn Rand - den gode Greenspan var enligt uppgift Rands främsta och mest normala lärljunge - och hennes anhängare:

Her creepy philosophy of Objectivism, placing the self at the center of the moral universe, was being enthusiastically embraced, as it still is, by tens of thousands of pimply teenage boys in the dreamy moments between fits of social insecurity and furious bouts of masturbation.


Läsvärt.

onsdag 3 oktober 2007

Bossed around

Ok, ok, så jag påstår nedan att Bruce Springsteen numera mest kopierar sig själv. Senaste albumet Magic är inget undantag. Däremot förvånar det att det kan bli så bra. Gradvall tar kanske i väl mycket, Metacritic ligger kanske i underkant, men det låter samtidigt väldigt bra och väldigt bekant. Någon skrev att Magic är en korsning mellan The River och Tunnel of Love. Det träffar mitt i prick.

tisdag 2 oktober 2007

Dagens skivtips

Elliott Smith hade ett mycket märkligt levnadsöde som slutade tragiskt. Vi kan dessvärre inte vänta oss mer men hans bästa från sent 1990-tal har sammanfattats på "Full Moon". Inte bara hans levnadsöde har paralleller med Jeff Buckley, hans musik påminner också, utan att alls kopiera.

Lundell

Den är inte dagsfärsk, men Svenskan hade en slags anteckningsbokartikel om Ulf Lundell härom veckan. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i skivartisten Lundell. Som musiker är han en tredje klassens Springsteen-epigon (Moneybrother är en andra klassens BS-epigon, tillsammans med the Boss själv nuförtiden, om ni vill justera måttstocken) med ibland fantastiska texter. Det är symptomatisk att hans största hit - Öppna landskap - är snodd rakt av. Men författaren Lundell är en annan sak. UL har självinsikt - han hävdar att gitarren är en hobby medan skrivmaskinen är ett jobb, om han måste välja. Word. Fram till och med "En varg söker sin flock" läste jag varenda ord med största behållning. Det kan jag inte påstå längre att jag gör. "Saknaden" var i stort sett "Jack" fast med medelåldersmänniskor. Det har gått utför sedan dess. Numera är en Lundellbok en kombination av dagbok och blogg med viss krampaktig fiktionalisering, manglad genom blankslitna intriggrepp. John Irving skrev en gång en bok om en författare som alltid skrev samma roman. Den var givetvis självbiografisk men den kunde lika gärna handla om Ulf Lundell.

Råskinnen behärskar fortfarande Burma

Det ser illa ut. Det enda man kan hoppas på är att SLORC-kräken börjar slåss med varandra. Inte sannolikt, dock. Burma är precis så strategiskt ointressant och har precis den typen av naturtillgångar som gör att kräk kan leva gott i all evighet så länge de har våldsmonopolet.

Väldigt, väldigt deprimerande.

måndag 1 oktober 2007

Viõrar Vel Til Loftárasa

Sy Hersh - som avslöjade Abu Graib - har en ny artikel i New Yorker om Darth Cheney-administrationens planer för Iran. Deprimerande och fullständig förutsägbar läsning. Eftersom Iraq numera är Vietnam så kommer Iran att vara Kambodja. Räkna med rapporter om ökad iransk aktivitet i Irak och hysteriska tonfall om Irans kärnvapenprogram. Räkna med "kirurgiska" flyganfall senast under våren 2008. Räkna med mjäkiga reaktioner från ledande Demokrater. Räkna med USA i Irak de närmaste tio åren.

Hype

Zennström lämnar VD-posten i Skype. Han vill lägga mer tid på nya projekt. Fan tro't. Skype är en jättebra tjänst men den genererar inga pengar. 220 miljoner användare är inte fy skam men det är 220 miljoner användare som ogillar att slanta. Inte bra för kassaflödet. Webb 2.0-tjänster bygger på att andra slantar (reklamköpare ffa) men Skype känns mer som Webb 1.1. Det verkar svårt att få reklamköpare att betala för andras telefoni. Zennströms andra projekt, Joost, känns också som Webb 1.1. Reklam-TV på datorn upplever åtminstone jag som tämligen orevolutionerande - då har de här grabbarna en fräschare idé. Nåja, Zennström kan gråta hela vägen till banken. Ebay hostade upp 2,6 miljarder dollar för Skype. Det kan de knappast vara nöjda med idag.

Medialisering

Ung svensk brat får ett spel på äldre kollega, skriver några rader på sin blogg, får skäll, mamma försvarar sin son, sonen slutar blogga. I det svenska mediala fågelbadet betyder det en debattartikel i Expressen och en förstasidesblänkare på DN.se.

Påminn mig igen varför jag ska ta svenska media på allvar?

söndag 30 september 2007

Vänner från förr

Jag växte upp med Jan Gradvall som musikalisk halv-guru (vi har inte alltid varit överens - framförall minns jag ett tillfälle när Andres Lokko hade vaknat med mardrömmar och bestämt sig för att revisionistiskt radera Björk ur sitt musikaliska minne. Gradvall hade inte riktigt stake nog att tala om för Lokko att han var galen, utan hrmp:ade att Debut kunde nog inte strykas ur kanon, men att resten kanske nog var umbärligt. Inte hans starkaste stund). Till min glädje publicerar han numera alla sin texter på sin hemsida. Rekommenderas.

måndag 24 september 2007

Intrigen tätnar

Troligen inte borttappat. Kanske flyttat avsiktligt?

Borttappat

USAAF tappar bort 6 kärnvapenbestyckade kryssningsmissiler. Washington Post rapporterar.

onsdag 19 september 2007

tisdag 18 september 2007

Knakande kreditsystem

Först torkade CDO-marknaden upp. Sedan havererade carry-handeln mellan lågränteländer och högränteländer. Nu ser vi bilder vi inte sett sedan depressionen. Mitt tips är att nästa story är kollapsande hedgefonder på bred front. Vi har redan sett några kapsejsa. Nu sjunker nog hela armadan.

Jag tror fortfarande att den största realekonomiska effekten är ökande världsinflation, eftersom världens riksbanker nu kommer att satsa allt på att se till att det finns likviditet. Det mest oroande är att problemen saknar koncentration - hittills har USA, Tyskland och Storbrittanien drabbats. Kina och USA:s ekonomiska självmordspakt är väl den stora osäkerhetsfaktorn.

fredag 14 september 2007

Årets mest korkade idé...

finner du här. Jag tänkte skriva millenniets men dessvärre har Osama Bin Laden och George Bush sin alldeles egna tvekamp om den äran.

tisdag 28 augusti 2007

måndag 27 augusti 2007

Veckans titt på CDO-röran

Det finns ett ägget-och-hönan-problem med att rensa upp i CDO-träsket. Det är ingen som riktigt vet vad respektive risk-skiva (tranche på finanstugg) är värd. Eftersom ingen riktigt vet vad risk-skivan är värd finns det ingen som vill handla. Normalt brukar rabatthandel uppkomma i sådana situationer (en potentiell köpare erbjuder 60% av det angivna värdet och en desperat säljare antar budet). Problemet med CDO är att till och med 1% av det angivna värdet kan visa sig vara för mycket eftersom den underliggande säkerheten (huset i detta fall) är värt mindre än obligationen (mycket av detta beror på den unika situationen i USA där lånet är kopplat till huset och inte till köparen. Banken står således för all risk, medan husägaren kan gå ifrån sitt överprisade bottenlån utan sanktion). Mer finns här.

Vad betyder detta i förlängningen? Det bästa scenariot jag kan se är att Fed inflaterar bort problemet. Räkna i så fall med 6-8% inflation, mycket låg styrränta, dramatiskt fallande dollarkurs och omvandling av det amerikanska banksystemet till ett gigantiskt Securum-syndikat. I värsta fall kraschar kreditmarknaden á la den svenska finanskrisen, vilket ger depressionsliknande lågkonjunktur i USA, och förintar Kina:s dollarreserver (vilket knäcker deras tillväxtboom), vilket knäcker förtroendet för dollar som reservvaluta, vilket gör att vi får en världsomspännande run på dollarn, vilket leder till en katastrofal global kreditkontraktion, vilket leder till världsdepression.

fredag 24 augusti 2007

Försvarsförnuft

Miljöpartiet säger högt det alla viskar. Man bör ha klart för sig att Miljöpartiets förslag i realiteten är förstärkning av arméns numerär för krigsorganisationen - som bekant består arméns krigsorganisation numera av en insatsbataljon.

torsdag 23 augusti 2007

Världen är galen

Vem finansierar USA:s konsumtionsbulimi? 1,3 miljarder kineser.

söndag 19 augusti 2007

Konsertrus

Heh. Vi var på The Tough Alliance på KB i fredags - Thomas, Benjamin, Markus och jag. Jag och Thomas fick chansen att uppföra oss som de tonåringar vi är (ca 1 mm under vår docentpolityr). Först fick vi bli lite starstruck innan konserten: TTA-grabbarna satt på trottoaren, rejält farmakologiskt stimulerade, och försökte levitera när vi kom till KB (två timmar innan KB öppnade). Vi hälsade (Thomas kommer inte att tvätta händerna på en vecka).

Sedan invaderade vi scenen under konserten (bildbevis finns här). TTA:s konserter är riktiga happenings där de utstuderat bryter mot alla regler: alltid playback, aldrig längre än fem låtar, alltid berusade bortom besinningens gräns. Det låter skittråkigt, men publiken är med på noterna. Energin är helt otrolig.

Dagen efter såg jag Lloyd Cole på Mölleplatsen. Det var precis raka motsatsen, men lika bra. Det var Lloyd, en gitarr, en timma och tusen medelålders skånebor. Kan inte direkt säga att energin var helt otrolig, men det är inte därför man går på och kollar på Lloyd. Man gör det för låtarna, och texterna. Och - det tar emot att erkänna det - för minnena.

fredag 17 augusti 2007

torsdag 16 augusti 2007

Den amerikanska hypotekskrisen, forts

Allt ni vill veta om finanskrisen, och lite till, finns här. Fotnot nr 10 skrämmer mig en aning.

Den amerikanska hypotekslånekrisen

Det ser inte bra ut. Här är Nouriel Roubini om sakförhållandet (CDOs är ungefär obligationer som har räntebetalningsströmmar som säkerheter):

First, you take a bunch of shaky and risky subprime mortgages and repackage them into residential mortgage backed securities (RMBS); then you repackage these RMBS in different (equity, mezzanine, senior) tranches of cash CDOs that receive a misleading investment grade rating by the credit rating agencies; then you create synthetic CDOs out of the same underlying RMBS; then you create CDOs of CDOs (or squared CDOs) out of these CDOs; and then you create CDOs of CDOs of CDOs (or cubed CDOs) out of the same murky securities; then you stuff some of these RMBS and CDO tranches into SIV (structured investment vehicles) or into ABCP (Asset Backed Commercial Paper) or into money market funds. Then no wonder that eventually people panic and run - as they did yesterday – on an apparently “safe” money market fund such as Sentinel. That “toxic waste” of unpriceable and uncertain junk and zombie corpses is now emerging in the most unlikely places in the financial markets.


Second example: today any wealthy individual can take $1 million and go to a prime broker and leverage this amount three times; then the resulting $4 million ($1 equity and $3 debt) can be invested in a fund of funds that will in turn leverage these $4 millions three or four times and invest them in a hedge fund; then the hedge fund will take these funds and leverage them three or four times and buy some very junior tranche of a CDO that is itself levered nine or ten times. At the end of this credit chain, the initial $1 million of equity becomes a $100 million investment out of which $99 million is debt (leverage) and only $1 million is equity. So we got an overall leverage ratio of 100 to 1. Then, even a small 1% fall in the price of the final investment (CDO) wipes out the initial capital and creates a chain of margin calls that unravel this debt house of cards. This unraveling of a Minskian Ponzi credit scheme is exactly what is happening right now in financial markets.


Är det bara jag som tycker att detta påminner om den svenska finanskrisen 1991, fast på steroider? Finns det någon hedge fund som överlever den alldeles säkra flykt mot kvalitet vi kan vänta oss? Vad är kvalitet idag? Rubler?

onsdag 15 augusti 2007

Dagens USA-fakta

USA:s fängelse- och rehabiliteringssektor har fler anställda än de tre största privata arbetsgivarna - GM, Ford och Wal-Mart - har tillsammans.

måndag 13 augusti 2007

Den högre utbildningen

Johan påminner mig om att vår nya universitetskansler har haft ett utspel om att koncentrera den högre utbildningen. Not going to happen. Alldeles för många kockar har handen i den syltburken. Däremot sker redan en koncentration när det gäller forskningsresurserna i och med Linnéstödet. Att Lund fick 8 av 20 Linnéstöd i den senaste omgången medför i realiteten en massiv koncentration av forskningen. Eftersom Linnémedlen utlyses i viss konkurrens (jag tänker inte tråka ut er med detaljer men forskargrupper kan inte söka utan nomineras av fakulteten) så är detta ändå att föredra framför den osthyvelmetod som gäller för fördelning av fasta forskningsresurser. Linnéstödet, inte universitetskanslern, kommer att skapa koncentration. I mina ögon är detta en önskvärd utveckling. Det finns vissa som klagar på att det leder till en inskränkning i den akademiska friheten. Detta är nonsens. All viktig forskning utvecklas av nödvändighet i forskarnätverk. Föreställningen om den geniala forskaren som kläcker fram sina briljanta idéer på kammaren är i allt väsentligt en myt (undantag: Johan Asplund, fast Asplund utvecklar å andra sidan sina idéer huvudsakligen genom att gå i polemik med andras texter).

Globetrotter

Lund-Köpenhamn-Newark-Philly-Newark-Köpenhamn-Bergen-Köpenhamn-Lund. Kors och tvärs över Atlanten och Nordsjön på tio dagar. Det är skönt att vara hemma. Några ord om Bergen, bara. Vi hade fantastiskt väder i två dagar. Fantastiskt. Ca 25 grader, strålande sol, och hög luft. Bergen är vackert i alla väder utom dimma (dessvärre är det dimma 100 dagar om året enligt säker källa) och i sommarsolsken är det knäsvagtsvackert. Lördagen var det dock som vanligt, + 14 grader och regn. Men ändå. Bergen är mitt favoritställe i Norge, och ett av mina favoritställen i världen. Om bara norrmännen kunde lära sig uppskatta god mat.

söndag 5 augusti 2007

We, the people..

.. var ute igår i nöjesdistriktet i Philly. Vi hamnade på Fluidity, en skum bar där DJ:n spelade väldigt bra hiphop. Är ingen jättefan av hiphop men det blir verkligen bra när det spelas med öronbedövande volym. Coolt ställe med rasblandad publik, hippa cats och vita medelklasskids. Philly har verkligen en skön atmosfär på kvällarna.

lördag 4 augusti 2007

Streets of Philadelphia

Alltså, amerikanska storstäder är mysko. Jag vet intellektuellt att USA är ett av världen rikaste länder, men det kan man inte tro när man går på Philadelphias gator. Det påminner betydligt mer om Dar es Salaam - med skyskrapor - än om Berlin. Då är ändå Philly den amerikanska stad jag gillar bäst hittills. OK, mina erfarerenheter från amerikanska städer inskränker sig till San Diego och Honolulu så konkurrensen är inte mördande precis. Men det är märkligt hur lite man bryr sig om att vårda staden.

fredag 3 augusti 2007

The Philadelphia Experiment

Anlände Philly igår efter en något strulig resa. SAS betyder inte ett skit i USA så vi låg i ett holding-pattern i närmare en timma innan vi fick landa i Newark. Festung Amerika var precis lika svår att forcera som förväntat - jag plockades in två gånger för en extra granskning som i princip bestod i att jag fick vänta medan passpolisen spelade Tetris (antar jag). Det gjorde att jag missade min tåganslutning. Dumt nog bestämde jag mig att ta lokaltåget istället och fick därför uppleva förtjusande platser som Trenton, North Philly och Jacksonville Junction. Hotellet var sådär men åtminstone hyfsat centralt. Jag och Andre hade i alla fall en trevlig kväll - vi hittade en utmärkt vinbar där vi dränkte våra sorger.

Academy of Management Meeting, vilket är anledningen till att jag är här, är en mycket märklig konferens. Den har knappt 9000 deltagare (det är ofattbart många) varav de flesta är där för att söka jobb eller anställa folk. Presentationerna är en blandning av absolut världsklass, pinsamma uppvisningar i självgratulationer och professionellt genomförda klichéfester. Det är mycket party -dessvärre efter amerikansk modell, vilket betyder att minglet börjar 18 och håller på till 21 (22 om man är ett riktigt partymonster). Sedan drar alla hem och jobbar (förutom britter och nordbor som knappt fuktat halsen så dags). Jag återkommer med rapporter.

tisdag 24 juli 2007

söndag 22 juli 2007

Fernando Alonso..

.. är en mästare!

Potter VII

Det här är en barnbok? Folk dör till höger och vänster, stämningen är importerad direkt från spanska inbördeskriget (fast Franco förlorar den här gången, tack gode gud) och tortyr är mer frekvent än när Jack Bauer är i farten. Dessutom: Rowling kan inte skriva om romantisk kärlek om så hennes liv står på spel, quidditch måste vara den mest förfärliga plot-devicen någonsin (fast Deathly Hallows är så gott som kemiskt quidditch-fri) och skilsmässor är tydligen too close for comfort, vilket är märkligt, eftersom förlust/kärleksdikotomin är hennes mest effektfulla vapen. Detta är trots allt randanmärkningar. Hon har ett särdeles lyckat tonfall när hon skriver om döden (vilket hon får anledning till ofta, slaktarräkningen är förfärlig), med Snape har hon skapat en trovärdig genuint obehaglig hjälte och hon har känsla för ekonomi när det verkligen räknas. Look ... at ...me fick mig rörd till tårar.

torsdag 19 juli 2007

IQ-relativism

Det är inlägg som det här som gör att jag fortsätter att läsa Marginal Revolution, trots att Tyler Cowen och jag i stort sett har helt ortogonala ideologier.

tisdag 17 juli 2007

1982

Thomas har fått mig att lyssna på The Tough Alliance. De låter ungefär som Howard Jones, fast bättre och med cred. Och så är de göteborgare. Annars snurrar LCD Soundssystem, som låter som en lycklig fusion av New Order, Kraftwerk, Sweet och Max Martin. Också Martha Wainwright - jäpp, Rufus syrra, skrämmande begåvad familj - och hon låter tidlöst. Det känns som 1982. 1982. 25 år sedan. Men det är okej. 80-talet var min grej.

lördag 14 juli 2007

Båthelvetet

Den gick inte att fixa. Motorn var stendöd. Försäkringsbolaget löste in den. Bland de bäst investerade 700 kr jag spenderat.

söndag 1 juli 2007

Sommar, del 3

Det har tydligen kommit en del nederbörd i Göteborg under veckan. Mer än båten klarade. Nu står den på två meters djup. Underbart. Båten köptes för att vi skulle ha något att göra under sommarmånaderna. Mission accomplished. Försäkringsbolaget hade tydligen haft en del sjunkna båtar under veckan - de lät riktigt vana. Någon som vill ha en Vator 15 R med 30-hästars Yamaha? Den finns i Göteborg, två meter under vattenytan. Priset är mycket rimligt, jag lovar.

torsdag 28 juni 2007

Vi glömmer aldrig Afonso...

... och Afonso glömmer aldrig oss.

tisdag 26 juni 2007

Just det, sommar...

Båten gick kanon i två dagar. I söndags slog varvtalsbegränsaren till, vilket begränsade framfärden till ca 5 knop. Ånej, inte igen. Det här hände under hela förra sommaren. Motorn hade precis fått sig en omgång för knappa 3 000 just för att undvika det här. Jag har en benägen att bli lite småbesatt när saker börjar krångla så jag spenderade hela söndagskvällen med att felsöka. Felet hittade jag hela tiden, men ingen orsak. Frustrerad lade jag till och angjorde båten. När jag skulle skicka upp däckskudden på bryggan såg jag något glida bort och plaska i vattnet. Ånej, nycklarna... Mia kom ner efter 20 minuter, tämligen svart i blicken (det var hennes nycklar som låg på 2 meters djup). Vi åkte upp till lägenheten, jag fixade ett ombyte, och tog oss tillbaka till båten. Niklas, Mias bror, och Cristina mötte upp. De hade med sig ett cyklop. Jag bytte om och hoppade i - aah, 18 grader är svinkallt vid första kontakten. Jag dök en gång, två, tre... ingen lycka. Niklas, som är gammal  kustjägare mindykare, fick till slut nog av amatörism och frågade förbindligt om det var ok om Cristina tog över. Hon hade ju våtdräkt. Halvdränkt, utkyld och med stark petroleumsmak i munnen samtyckte jag. Cristina hoppade i, vi skickade i en dragg, Niklas tog över dykledningen och på det andra försöket tog Cristina med sig nycklarna upp.

Dagen efter var vi ute på Yamaha för att beställa servicetid. Med en blick på listan över allt som fixats senast föreslog servicemannen att vi skulle titta om det kanske var glapp på oljeindikatorn, för på den här motorn slog varvalsbegränsaren ut om oljenivån var låg. Oljennivån? Säg inte att... jo, så var det. Ingen olja. Inget fel på motorn, desto mer skit bakom ratten. Skillnaden mellan att kunna och att inte kunna är ibland inte alls särskilt mångtydig eller komplex. Den kan ibland vara direkt generande tydlig.

söndag 24 juni 2007

Sommar

Har precis lagt i båten. Det regnade på midsommar. Jag har två veckor kvar till semestern. Visst känns det som sommar.

torsdag 21 juni 2007

Littorin

Jag kan tänka mig att Sven Otto Julius gick omvägar kring Jan Björklund vid regeringens sammanträde igår. Affären är förstås huvudsakligen pikant. Littorin blev inte arbetsmarknadsminister på grund av sin "MBA"-uppsats. Hans huvudsakliga kvalifikation är väl att syssla med damage control för Astra när deras USA-chef gick bärsärkagång bland den kvinnliga personalen. Det var säkert mer bildande än att korrespondera med Fairfax om Kreab:s tillväxtstrategier i USA och helt klart mer användbart för jobbet som minister.

Dock finns det en intressant könsaspekt här. Littorins fadäs är sakligt sett betydligt allvarligare än Mona Sahlins fantastiskt röriga privatekonomi. Den är enormt mycket mer allvarlig än det faktum att Laila Freivalds kunde köpa ut sin hyresrätt när den ombildades till bostadsrätt. Den är väl åtminstone lika allvarligt som att ha svart hemhjälp á la Borelius och Stegö Chilo (fast lika allvarligt som att inte betala TV-licens är det självklart inte). Littorin har hävdat att han har en hög akademisk examen, en examen som i själva verket är lika mycket värd som vore den plockad ur frukostflingspaketet. Hur man än ser på det ser det illa ut för honom: han har antingen avsiktligt misslett sin omgivning, är för blåögd för att förstå skillnaden, eller har till och med misslett sig själv (det tredje alternativet förefaller faktiskt troligast, med tanke på hur länge han förfäktade att han minsann arbetat mycket med uppsatsen och var värd sin examen).

Varför var Mona, Laila, Maria och Cecilia tvungna att gå, och varför kommer Sven Otto Julius att få sitta kvar? En del kön och två delar medielogik, min vän, är svaret (Bergh är rätt ute). Skaka och servera.

Mer Littorin här.

måndag 18 juni 2007

Nyttiga idioter

Media fortsätter att medvetslöst rapportera statens bruttoskuld.

söndag 17 juni 2007

Apropos såpoperor

Real vänder mot Mallorca. Beckham och van Nistelrooy - båda utbytta på grund av skador - joggar jublande runt långslinjen medan Tom Cruise (!) tittar på. Han är riktigt kort, den gode Tom, en dryg decimeter kortare än sin fru. Kameran fångar honom när han stjäler en kyss från Katie. Hon ser måttligt road ut. Suri lyser med sin frånvaro.

One Man Guy

Rufus låter opera och lever såpopera.

Bra osagt

Gordon Gekko sa aldrig "greed is good". Ingrid Bergman sa aldrig "play it again, Sam". Mer bra osagt här.

lördag 16 juni 2007

Vårt försvar

Helt i skymundan så har Sverige ensidigt avrustat, åtminstone när det gäller armén. Det verkar som vi inte längre har någon sådan. Det verkar som vi har avskaffat armén som territorialförsvar. Det tycks åstadkommas av EU-medlemskap istället. Armén består numera av insatsbataljoner (det verkar som det utbildas en sådan varje år, men det stod inte helt klart efter min snabba genomläsning av krigsorganisationen). Om jag har fattat det hela rätt består försvarets krigsorganisation av 134 JAS,
11 kustkorvetter (varav 5 av Visby-klass), knappa 200 stridsbåt 90, 5 ubåtar, en handfull trängfartyg, och en insatsbataljon(!). Kanske kan man kalla in 10 bataljoner vid kris om några år (det är ca 2 gamla brigader - 10 000 stolta mannar!). Gud vet vad vi ska Leoparderna - skrotpansarvagnarna vi köpte från Tyskland i början av 90-talet - till, insatsbataljonen verkar bara ha bruk för SF-90, och luftvärnet förefaller ha avskaffats som självständig enhet. Jag gillar insatsbataljonens organisation, men det verkar lite dyrt att lägga 30 miljarder om året för att producera en bataljon (i en riktig konflikt är det alltid kulor och krut som fäller avgörandet - se Vietnam, Afghanistan, Iraq, etc), även om den bataljonen verkar ha tänder. Vårt försvar har varit flygtungt sedan 50- talet, men nu är det rent parodiskt. Försvaret är numera ren industripolitik för flygindustrin, således.

Vi har numera en karoliner-light försvarsdoktrin, för passivt- aggressiva insatser i Liberia och Kosovo. Det är väl tur att vi i praktiken har gått med i NATO, och att hotbilden består av en rysk armé som knappt klarar att slå sig ut ur sina egna kaserner. Som tur är kan vi fortfarande slåss med Ivan till den sista finländaren, även om det är en aning pinsamt som försvarsdoktrin betraktat. De kan fortfarande mobilisera knappa 500 000 vid en konflikt. De verkar ha en mycket bättre balans mellan försvarsgrenarna, även om de betalar tom lite mindre än vad vi gör (förbannade JAS). Däremot är deras material kass. T72, BMP och F18 utan attack-kapacitet. Slår väl dock fortfarande Ivan.

Mer Rorty

Slate har samlat kommentarer kring Rorty. Läsvärt.

fredag 15 juni 2007

Överskattat

Guardian slaktar några heliga kor. Det är svårt att inte hålla med. Själv tycker jag Nevermind självklart måste toppa denna lista. Nirvana-kulten måste dö. Nirvana var bara en mellanmjölksversion av Pixies. Till och med Foo Fighters är bättre.

torsdag 14 juni 2007

Vad jag gör del II

Forskning är kul och kreativt utom när det okul och okreativt. Den senaste veckan har jag nästan helt sysslat med att granska textgranskarens granskning av två artiklar. Det innebär att jag dels får en högst handgriplig påminnelse hur ogrammatisk min (och Mats) engelska är, dels får lägga timmar på att besvara frågor typ "vilka sidnummer har den och dens kapitel i den och den boken". Resten av veckan har jag ägnat åt att skriva en ansökan till en professur. Det är lika trist det, men har fördelen att jag får anledning att känna viss egocentrisk tillfredsställelse över att jag faktiskt nog har gjort en del de senaste tio åren.

Livskvalitet

Det här visste jag redan, men kul att få det bekräftat.

söndag 10 juni 2007

Rorty

Richard Rorty finns inte längre bland oss. Rorty kanske inte gav ett eget distinkt bidrag men han har sett till att hålla den amerikanska pragmatismen vid liv. Jag tillhör de som är tacksamma. Amerikaner ställer till mycket problem i vår värld, men pragmatismen har lösningar på alla de viktiga vetenskapsteoretiska problemen. Vi är dessvärre berövade en viktig röst som höll pragmatismen vid liv och aktuell.

fredag 8 juni 2007

Åh Logo

London-olympiaden 2012 har offentliggjort sin logotype. BBC, via The Valve, gör en oförglömlig tolkning.

torsdag 7 juni 2007

Snurrigt

Det visar sig att 74% av det amerikanska folket känner till att jorden kretsar kring solen. Av dessa 74% känner 71% till att det tar ett år för jorden att ta sig runt solen. Min matte är lite rostig men har jag tryckt rätt på knapparna på min kalkylator betyder det att 53 % av det amerikanska folket känner till jorden roterar runt solen på ett år. Man får, med tanke på detta, hoppas att det är dessa 53 % som röstar i amerikanska val. Å andra sidan, kanske inte.

onsdag 6 juni 2007

"Nationaldagen"

Är det någon som vet vad vi firar? En del hävdar upphöjelsen av Gustav Vasa till kung 1523, andra antagandet av regeringsformen 1809. Det känns väl angeläget, eller hur? Allt är förstås båg. Den här dagen har ingen förankring i folkdjupet utan har kommit till som ett resultat av grannlandsavundsjuka och högerns gnagande irritation över första majs status som helgdag. Firandet är precis vad man kan vänta sig från en helgdag som tillkommit genom en kombination av avundsjuka och missunnsamhet.

Men låt överheten "fira". Snart kommer Sveriges riktiga nationaldag - midsommar. Den helgen är allt nationaldagen inte är: en organisk och självklar hyllning till allt som är svenskt, sprungen från folkdjupet sedan evinnerliga tider. Till och med jag - övertygad kosmopolit och internationalist - känner mig svensk in i märgen på midsommar.

tisdag 5 juni 2007

Tjockt, tjockt.

Tanken var att det skulle lugna sig i juni. Där högg jag i sten. Äntligen klar med min och Andres text om disidentifikation - OK, jag vet att jag påstod att jag var klar förra veckan. Så? Jag gillar att ta ut segern i förskott. Vi har besök av Jörgen från University of Queensland. Nu ska jag ta en drink och käka lite med honom och Mats. Ha det skönt därhemma. Återkommer imorgon och tar heder och ära av den så kallade nationaldagen.

söndag 3 juni 2007

iTunes plus

Det går numera att få musik från iTunes som inte är helt sönderkomprimerad. Ska du uppgradera? Slate hjälper dig att bestämma dig.

lördag 2 juni 2007

Dansk dynamit

Den spränger Parken i luften. Det här inlägget var ovanligt framsynt, åtminstone när det gäller tillståndet i Danmark. Lustigt sätt att förstärka laget på, att hämta dem från läktaren. Idioter.

Oops...

...Agger är visst inte köpt.

There is something rotten in the state of Denmark...

... och det är deras försvarspel. Alltså, en dansk mittback spelar fram Elmander till 1-0. En dansk vänsterback ryggar in 2-0. Sørensen såpar in 3-0. Plötsligt kan man förstå italienarna efter due-due. Är det danska försvaret köpt?

Danmark-ÖIS 0-1

Johan Elmander!

torsdag 31 maj 2007

Lite mer hårdhänt kärlek till nationalekonomin

Magical Max fyller på med problemen med nationalekonomi. Han länkar också vidare till Vickrey. Om man tänker på Sverige som AB Sverige - vilken man bör undvika att göra - så ska man klart för sig att varje Christer Gardell-epigon skulle se AB Sverige som ett kriminellt överkapitaliserat bolag. Det är också ungefär den enda vettiga insikt man kan få genom att se Sverige som AB Sverige. Den rosa (skära?) tabloiden Dagens Industri hade som gimmick under sena 90-talet att dagligen redovisa den svenska bruttostatsskulden, och hur mycket en stackars unge var 'skyldig'. Det är lika hederligt som att peka på villalånet, glömma bort den inköpta villan och smussla bort pensionsförsäkringarna vid redovisningen av de egna tillgångarna. Eftersom den svenska socialdemokratin har svårt att riktigt lita på folket gick det att komma undan med sådana intellektuella ohederligheter då de såg till att särredovisa AP-fonderna i nationalräkenskaperna. Den svenska nettoskulden är idag helt försumbar och har aldrig varit särskilt stor. Dagens Industri - som på den tiden jag forskade på kvällstidningar framhölls som en mycket trovärdig produkt - visade dock sitt värde som nyttig idiot.

Numera är det ingen som talar om Sveriges dåliga statsfinanser. Men Sverige har aldrig haft dåliga statsfinanser. Däremot har den svenska penningpolitiken länge varit alldeles för inriktad på att imponera på tyska fd Bundesbank-direktörer och alldeles för lite på att skapa ett effektivt resursutnyttjande i ekonomin. Med amerikansk penningpolitik och amerikansk inflation hade BNP varit högre och arbetslösheten lägre. Fast vi kör på med överskott i de offentliga finanserna, 1 % inflation och 5 % arbetslöshet, det ser det betongstarka svenska samförståndet till. Sverige visade under 1980-talet att det går att ligga på strax under 2 % i arbetslöshet utan större balansproblem i ekonomin. Faktum är att med flytande växelkurs och dagens välutvecklade kapitalmarknader borde det vara betydligt lättare att ligga på den typen av kapacitetsutnyttjande i ekonomin.

Sverige på gaffeln

Vad är det med Pitchforks kärlek till Sverige? De har bättre koll på svenska artister än vad svensk press har (deras hemsida frontas just nu med Concretes som har sålt ca 20 album under sin karriär - alla till amerikanska indiekids, uppenbarligen). Inte nog med att de älskar the Knife, Robyn, och Dungen. Nu hyllar de Vapnets senaste alster . Vapnet är väl inte helt okända - Thomeegränd från förra skivan har snurrat rätt bra i diverse radiokanaler - men de tillhör väl Pop:s gamla kategori "bra för att vara svenskt", om man gillar korsningar mellan Ted Gärdestad och väldigt tidig Ratata. Läser man sedan det här blir man mer än lovligt betänksam. Matthew Yglesias är kanske något på spåren.

Små stunder av lycka

Jag har precis skickat iväg ett första utskick av en nästan färdig text. Just nu känner jag ett ögonblick av mikroeufori - jag är (nästan) klar och jag tycker det är bra. Min bransch är annars mestadels en lång räcka av nederlag staplade på varandra - dingade artiklar, missförstådda presentationer, vidriga reviewers, griniga studenter, avslagna tjänsteansökningar - listan kan göras lång. Men nu njuter jag. I morgon hör Andre av sig och undrar varför jag har slaktat vår text. Det tar jag då.

Greener Grass

Om man vill veta varför Günther Grass gästspelade i Waffen-SS under andra världskriget, kan man titta här. Fascinerande historia.

onsdag 30 maj 2007

Heterodoxi

TPMcafe har en diskussion om heterodoxi inom nationalekonomin, sprungen ur en artikel i The Nation. Intressant läsning, om man vill veta lite mer om hur klickbildning, maffiavälde och normalvetenskap reglerar akademisk kunskapsbildning. Problemet med nationalekonomi är väl egentligen inte att den etablerade ortodoxin använder härskarprinciper för att upprätthålla sin disciplinära överhöghet - detta är ju tämligen väl belagt inom vetenskapssociologin, och vi har väl ännu inte kommit på någon bättre idé inom forskarsamfundet än att låta normalvetenskapen bokstavligt talat dö ut.

Problemet med nationalekonomi är snarare att tämligen taffliga och skissartade antaganden upphöjs till närmast naturlagsliknande fundament för politik. Det här kan leda till dummerjönseri med allvarliga realekonomiska effekter. Riksbankens patetiska kronförsvar hösten 1992 är en tydlig illustration. Den fasta växelkursen var upphöjd till orubblig lag - det handlade om disciplin, ha mannamod, och tukta löntagarna med järnhård konkurrensanpassning. När väl valutaspekulationen kom igång stod det klart för alla med rudimentära ekonomikunskaper att fixen var att låta växelkursen sättas av marknaden. Inte en enda av Sveriges professorer i nationalekonomi behagade dock ventilera denna rätt självklara idé, utan det fick Paul Krugman göra i en Aktuellt-intervju. Jag vill också minnas att en pensionerad nationalekonom skrev en debattartikel i G-P där han påtalade att flytande växelkurser gjorde att räntan kunde användas till nyttigare saker än att se till att det bedrevs handel i kronan till ett fixerat pris, som till exempel möjliggöra investeringar (det är svårt att få bättre avkastning än 500 % ränta utbetalad av riksbanken).

Men aktiva nationalekonomer var tysta. Tänk på det nästa gång någon av dem - Calmfors, Södersten, Påhlsson och resten - gör ett policyinlägg i debatten. Tänk på vad de sa om kronförsvaret - som förmodligen kostade oss uppåt 15 % i BNP per capita, eller skillnaden mellan Danmarks och Sveriges BNP per capita, på grund av onödigt höga räntor under 1990-talet. Eller tänk snarare på vad de inte sa. Fundera på vad de inte säger nu.

tisdag 29 maj 2007

Vi beklagar sändningsuppehållet

Jag är ledsen, men jag sitter i mycket hemliga överläggningar. Mer snart. Under tiden gratulerar jag Martin Blom som mycket förtjänstfull disputerar idag. Martin har gjort ett mycket gediget arbete. Opponenten var förtjust och irriterade bara sig över sådant jag bidragit med. Det kan jag leva med.

torsdag 24 maj 2007

Meddelande från ledningen

På förekommen anledning vill jag påpeka att kloakbegreppet som används i inlägget nedan är ett vedertaget begrepp i organisationsteorin.

Kolla in din skitstövelkvot

Dagens måste-läsa.

History is all we got

Thomas har förstås fel. Historia är allt vi har.

onsdag 23 maj 2007

Den blinda reviewens blinda fläck

Jag har just avslutat en revidering av en text och behöver ladda ur mig om reviewers. Peer-review är ett bra påfund - jag känner inte till något bättre - men ibland blir man... man blir, låt oss säga, väldigt, väldigt irriterad. De flesta reviewers tar sitt jobb på allvar men det händer att man råkar ut för vad vi i Göteborg kallar rôvhôl. Kännetecknet för ett rôvhôl är förstås att det mest kommer ut skit ur dem och reviewande rôvhôl skiljer sig inte därvidlag från sina artfränder. Så nu när jag har vadat allt för många timmar i ovidkommande, självbelåten, illvillig och ignorant skit från ett analfabetiskt rôvhôl, och skrivit närmare 2000 ord för att förklara vad rôvhôlet kan hitta svaret på sin skitfrågor i artikeltexten känner jag att en enkel reform skulle göra mitt liv aningen bättre. Det är dags att skrota dubbelblinda reviewer. Låt författarna stå för sin skit (rôvhôlen skriver nämligen artiklar också) och reviewerna för sin. Jag är övertygad att den allmänna mängden av tjur- och hästskit skulle minska väsentlig, för att inte säga populationen av rôvhôl.

måndag 21 maj 2007

A day in a life

When I was a wee boy I was a member of Sexmästeriet. Sexmästeriet is, as you all know, the party committee at the Student Union. Sexa apparently means party in Latin. Anyway, I was invited to this 25th anniversary at my first college in Borås, so a friend of mine, who also was a member and a party in crime, and I returned to the crime scene this Saturday. Very weird party. Most of the attendants were in their early or mid twenties. They were loud. They were difficult to comprehend - almost alien. And, ahem, how to put this: they all had really big bones. Robust appearances. Big presences. P and I schratched our heads on this one. In our time, the kool kidz aspired to be members of Sexmästeriet (at least we like to think that). But this, this was more like a fan convention for The Revenge of The Nerds. Fortunately, a couple of good friends from the past showed up so we actually had a good time. The most bizarre thing happened after we left the party. There was a bar at our hotel so we ended up there and P, my friend, met a former employee. So we went home to this guy for efterfest, a very Swedish phenomena, almost as Swedish as lagom. As soon we entered his appartment his wife came on on me really, really hard. Shockingly hard. In the meantime, the poor guy embarrased himself practically begging P to rehire him. Bizarre. Bizarre. Fortunately, I managed to fend off his wife without too much fuss, and we soon left. Obviously, by now we were extremely hungry so we scoured downtown Borås for some junk food. No such luck 4.30 am, I can tell you. So we took a taxi 20 kilometers to a gas station for a halv special and went back to the hotel. That was the most awful $100 hotdog I ever had.

A night to remember.

lördag 19 maj 2007

Poptexter

Jag ska börja med några kvalificeringar:

En bra poptext kan lägga till något till musiken. Se till exempel "Jag saknar dig" med Ulf Lundell. En hygglig låt, kanske aningen smörig, som får ryggrad och hållning på grund av texten.

En välskriven text kan framhäva melodislinga och riff, framför allt genom lyckade ordval och rim. Ta till exempel Bowies "Fame" där sättet som Bowie sjunger blöder över i blåsarrangemanget.

En lyckad rad kan skapa intressanta effekter, se "Jag spelar vanlig" med Olle Ljungström ("en vanlig dag på heroin").

Så visst tillför texter något. De är dock helt underordnade musiken. Ibland kan det bland musikjournalister dyka upp idén att textförfattare skulle vara en slags poeter. Och det är de kanske. Men man bör komma ihåg att en låttext är precis lika användbar som en enbent pall. Den gör sitt jobb men den står inte för sig själv. Nästa gång ni hör att Dylan eller Springsteen är stora poeter, ta en enkel espresso, snegla åt valfri kopia av Tranströmer eller Ekelöf i ert bibliotek och tillåt er att småle.

torsdag 17 maj 2007

Mer Rufus

Det är ett mästerverk. Även det svagaste spåret, "Tulsa", är en glad bagatell som jag kommer på mig att nynna med i. Resten av låtarna håller den typ av lödighet som Per Gessle skulle avstå en arm för. Låtordningen är lika perfekt som på Sigur Ros "Takk". Albumet känns som en organisk helhet utan att för den skull kännas repetitiv. Det andas och lever. Eftersom det är ett mästerverk har den två toppar, som Rufus genialt nog lagt tillsammans strax efter halva albumet. "Not ready to love" är en avskalad ballad där Rufus visar att ibland är less more även i hans värld. Låten är en fullträff men särskilt refrängen är makalös. Istället för Rufus med fullt blås får vi en tillbakahållen änglakör som mer ljudar än sjunger. Effekten är gastkramande. Jag får gåshud varje gång. Sedan följer "Slideshow". Här är Rufus på more is more-humör, bara för att visa att man kan vara perfekt på minst två sätt. Du kan nynna "Hey Jude" i refrängen men varför det? Rufus variant är bättre. Återigen väljer Rufus en oväntad men ändå helt självklar vändning för att för nå klimax. Givetvis ska klimax ligga efter det musikaliska crescendot och givetvis ska det bestå i att låtens återkommande fråga "Do I love you?" - som besvaras kanske väl klyftigt inledningsvis - ges det nakna svaret "Yes I do" i det suggestiva lugnet efter crescendots storm. Gåshud igen. Kanske kan den här skivan få folk att förstå att Rufus är så mycket mer än 00-talets Jeff Buckley, fast bög, vid liv och med låtar.


17 maj

Hann lämna Oslo innan vansinnet utbröt.


tisdag 15 maj 2007

Solsken över Oslo

Tog en sväng genom centrala Oslo idag efter föreläsningen. Jag bor centralt, 700 meter från slottet och 500 meter från Ibsens grav, men det hjälper inte. Oslo är Nordens mest anonyma huvudstad. Stockholm är genuint vackert (sade göteborgaren mellan hopbitna tänder), Köpenhamn är vibrerande kosmopolitiskt, Reykjavik är världens minsta storstad och Helsingfors har ett knippe maktarkitektur. Oslo har möjligen Oslofjorden, vilken väl är den minst storslagna fjorden i hela Norge.


måndag 14 maj 2007

Rufus Wainwright is Messiah

Jag skickade precis den här texten till en kompis och det slog mig att andra kanske vill ha lite gratis konsumentrådgivning. Så håll till godo. Bloggens första text på engelska, för övrigt. Stavfel och grammatik kan rättas i kommentarer.

"Release the stars" is available on iTunes! I'm a less is more guy normally, but I make an exception for Rufus, who now and then reminds me that sometimes more is more. Then again, below my crusty appearance, I'm a sentimental fool. I always thought that Want 2 was the more accomplished album, but it lacked some of the sincerity - for a lack of a better word - of Want 1. Maybe RW was in love when he wrote Want 2. If that's the case, RTS suggests that he is out of love again, and it all went horribly wrong.

His loss is our gain. RTS is fantastic. It has the effortless sense of accomplishment of Want 2, the sincerity of Want 1, and something else too - world-weariness? maturity? His music has always sounded like Leonard Cohen meeting Elton John ca 1975, by way of Gilbert & Sullivan, but it is more Cohen now, and also something more truly original, I think. His voice is peerless, as always.

I bet that RTS is going to reach no 102 on the US chart and then die a slow chart death. Then again, Rufus is the Nick Drake of our time. He is doomed to be discovered by the masses. I hope he keeps his sanity and his health while we wait.


Norge, Norge, det är ett...

Fråga: var i världen kan man betala 180 norska kronor och be serverad en högst beskedlig hamburgare och en lättöl? Analfabeter kan lämna rätt svar i kommentarer.

I Oslo regnar det småspik och erbjuder knappa 10 frostiga grader. Mysigt. Men pengar har de, norrmännen. Min värdinna för giget här berättade för mig att det går 5 studenter per lärare på designhögskolan. På EHL har vi väl sisådär 15-20 studenter per lärare. Nu är visserligen Norge oljedopade, men vi får kanske göra något om vi menar allvar med att EHL ska ha hög internationell klass.

fredag 11 maj 2007

Oslo

Nu är CMS-kursen över (en av de bästa kurser jag varit inblandad i). Det är en fantastisk känsla att stå på sista seminariet och känna att det faktiskt blev bättre än man vågat hoppas på. På söndag bär det av till Oslo och nästa kurs. Jag och Mats ska lära norska designers och arkitekter samhällsvetenskaplig metod. Fråga inte. Men först ansökan till professuren och After Work på Stortorget...


torsdag 10 maj 2007

Utmattad

Har kört kurs, skrivit klart artikel (håll tummarna), har en halvfärdig ansökan klar till de stolar som står som spön i backen för tillfället (Örebo har också en öppning för oss professorer-in-spe) och varit på Stortorget tre kvällar i rad. Jag är helt slut, kort sagt. Vår CMS-kurs ser ut att vara riktigt lyckad - mycket bra doktorander, livaktiga diskussioner och förstklassigt lärarlag (jag och Mats är förstås undantagen som bekräftar regeln). Inget Stortorget idag. Däremot Cafe Ariman...

tisdag 8 maj 2007

Liklukt

Thomas undrar om strategiteorin är avliden. Viss hjärndöd har nog infunnit sig. Thomas visar på några av problemen. Min egen största invändning är att de flesta strategiforskare inte kan motstå impulsen att också samtidigt vara strateger. Strategiforskning som intresserar sig för vad företagsledningar gör, snarare än vad de bör göra, skulle åtminstone jag läsa med behållning. Thomas menar att den gemensamma nämnaren för strategiforskare ska vara att förklara prestationsvariation. Det tycker jag både är för anspråksfullt och anspråkslöst. Prestationsvariation tenderar att vara antingen väldigt lätt att förklara (monopolräntor á la Microsoft eller totalkollaps i efterfrågan á la Ericsson 2001) eller extremt komplext (hur mycket pengar tjänar egentligen Ikea?, vad är den relevanta prestationsvariabeln för kinesiska bolag?), och i regel utanför företagsledningens kontroll. Men det finns företag som har 'det', och vars 'det' förefaller vara ett orkestrerat fenomen. Apple, Microsoft, BMW, Nokia, Ikea och HM är alla företag som fascinerar och vars ledningar verkar ha inflytande härvidlag. Varför inte studera detta, snarare än variationer i residualen?

CMS Doktorandkurs/workshop

Så har då första dagen gått. Vi är mycket nöjda med uppslutningen - 28 doktorander från Örebro över Boulder till Nigeria. Lärarlaget är också starkt: Hugh Willmott, Chris Grey, Anne Loft, Sverre Spoelstra, Andre Spicer och Peter Svensson (och så Stefan, Mats och jag, förstås). Den här typen av kurser är besvärliga att anordna men de ger mycket energi. Och minnen för livet.


måndag 7 maj 2007

Broken Order

New Order har lagt av, säger Thomas. Jaha. De la ju egentligen av 1993 (disclaimer: jag tillhör de 150 som köpte Crystal, vilket var ett misstag). Sedan dess har de väl mest åkt runt och gjort covers på sig själva (ett kort tag var Billy Corgan halv-medlem i turnébandet - mycket mysko). Så nu säger Hooken att de har lagt av. Mmm. Vi vet. Mitt cyniska jag säger mig att då kan de först göra en farväl-turne för att sedan göra en comeback om sisådär 5 år.


Vådan av att bli 39

WTF?

Tori Amos

Hon har släppt ett album igen. Fan. Tori är otroligt ojämn, ändå köper jag allt. Det här albumet är som vanligt: ömsom vin och ömsom vatten (Teenage Hustling är till och med slagvatten), och alldeles för många låtar. Tori behöver en redaktör.

Lund igen

Våra herrmiddagar är tämligen påfrestande tillställningar. Gårdagen ägnades således åt återhämtning. Skjutningen gick ok, jag tog 6 av 25 duvor (skratta inte). Mobilen försvann någonstans under kvällen. Nåt händer alltid.

Den här veckan är det doktorandkurs och besök från Warwick (Chris Grey och Andre Spicer) och Cardiff (Hugh Willmott). Det ska bli spännande.

lördag 5 maj 2007

Etik och moral

Är det omoralisk att skjuta lerduvor?

fredag 4 maj 2007

Burkeansk meditation II

Låt oss med denna - anspråksfulla, jag är medveten om det - tolkning (se inlägget nedan) lämna Burkes motivationsgrammatik i allmänhet och istället gå in på en mer specifik del av hans teori, nämligen den del som gäller förhållandet mellan elementen. Förutom att detta förhållande är dialektiskt så präglas det, i princip, av konsistens. Denna konsistens är emellertid inte av invariant naturlagsliknande karaktär. Här är det frågan om dramatisk konsistens.

Låt oss börja med konsistensförhållandet mellan scenen och akten. Enligt Burke kan det uttryckas som att scenen innehåller akten; att scenen är en 'behållare' som innesluter akten. Det kan också uttryckas som att sceneriet, scenens fastlagda egenskaper, uttrycker samma sak som det som i akten blir uttryckt i ett utvecklingsförlopp. Vidare förhåller sig scenen implicit till akten, förhållandet mellan scenen och akten är som förhållandet mellan det implicita och explicita. Annorlunda uttryck, akten artikulerar scenen. Det heter också att scenen tvetydigt innehåller akten (se Asplund 1983, s.144).

Låt mig återvända till min avhandling - en etnografisk studie av nyhetsredaktionen på en kvällstidning - för illustrera detta. Där ägnar jag en hel del uppmärksamhet åt dynamiken vid överlämningen mellan dagskift och nattskift. Stämningen vid dessa tillfällen var i regel en tämligen egenartad blandning av saklighet, sarkasmer och ironi. Vid ett tillfälle utspelades följande ordväxling, apropos nyheten att Zambias fotbollslandslag hade varit med om en flygplansolycka.

Nyhetsgrafiker A: Lagstörtning. Det låter som en ny sport i OS. Lagstörtning. (skratt)
Stf Nattchef B: Och här kommer det svenska laget. (skratt) En gammal SAS-kärra.
Nyhetsgrafiker A: Garanterat, ingen har fallskärmsavtal.

Vi ser här hur varje yttrande 'medger' varandra. Nyhetsgrafiker A:s anknytning till sportens värld ger stf Nattchefs B:s yttrande en begriplig inramning (= scen) för sitt yttrande om "det svenska laget". Anknytningen till Sverige i sin tur 'möjliggör' anmärkningen om fallskärmsavtal, det vill säga anger en scen som yttrandet är konsistent med. I direkt anknytning med själva nyheten, att Zambias fotbollslandslag har störtat, skulle denna anmärkning verka, om inte obegriplig, så obegripligt hjärtlös och plump. Men tydligast ser vi förhållandet mellan scen och akt i Nattchef B:s tillrättavisning:

Nattchef B: Nej, det är alltid lustigt att göra sig rolig över...
Nyhetchef A: Andras elände.
Nattchef B: ...andras elände. Jag säger detta bara för att bandspelaren är på (skratt) så att du inte när du lyssnar på detta någon gång tror att alla är likadana som de här cyniska typerna.

Vi får förvisso en förklaring till varför Nattchef B gör som han gör. Men vad är det han gör? Svar: Han artikulerar en scen som vida överstiger den som är för handen. Genom att inkludera bandspelaren (och därigenom mig och, i förlängningen, er) i de sceniska betingelsen har scenens 'omkrets' (jfr Asplund 183 s. 152) vidgats betydligt. Nästpåföljande yttrande har en stor scen att spela på.

Som jag påpekade ovan så anför Nattchef B ett skäl till varför han gör denna utvidgning. Observera dock att detta skäl också är en specificering av den scen som hans föregående yttrande är konsistent med. Det är värt att notera att Nattchef B inte anser det tillräckligt att bara konstatera att "det alltid är lustigt att göra sig rolig över andras elände". En tolkning av detta förhållande kan vara att detta yttrande i sig, i förhållande till den scen som etablerats, alltför mycket har karaktären av en ren tillrättavisning. Genom att expandera scenen mjukas yttrandet upp och förblir därmed konsistent med ett annat sceniskt drag; lättsamheten (och ett förlösande skratt kan kvitteras ut). Det tvetydiga förhållandet mellan scenen och akten illustreras väl här. I förhållandet till den ena scenen (lagstörtningscenen) är Nattchef B:s yttrande i en mening konsistent men också väl dramatiskt. För att avdramatisera akten introduceras en mer omfattande scen (bandspelarscenen). Scen ger akt ger scen.
Nästa yttrande har som sagt en stor och oklar scen att spela på. Det är kanske därför inte förvånande att det tar fasta på en minimal del av denna scen:

Stf Nattchef B: Sluta, John [Nattchef B]. Du är värst. (skratt)

Det är måhända en minimal del av scenen som denna akt artikulerar, men den är som sagt central: Det lätta, skämtsamma, anslaget.

Utvikningen om 'lagstörtning' avslutas på ett sätt som vi nu kan förutse: genom en scenväxling. Denna scenväxling aktualiseras (!) genom att Nattchef B börjar läsa från dagboken och därmed leder över utvecklingsförloppet mot mer vardagliga scenerier.

Nu gäller det inte bara att förhållandet mellan akt och scen är konsistent. I princip är förhållandet mellan samtliga element i Burkes pentad, på endera sättet, konsistenta. Detta innebär inte att förhållandet mellan till exempel agent och akt är av samma art som förhållandet mellan akt och scen. Agenten innefattar inte akten, ej heller implicerar agenten akten. Snarare är det så, enligt Burke (se Ibid, s. 150), att förhållandet mellan agent och akt är ett härstamningsförhållande, ett genealogiskt förhållande, där agenten är upphovsman och akterna avkomlingar. Detta förefaller vara ett närmare förhållande än det 'rumsliga' - som Asplund kallar det - förhållande som föreligger mellan å ena sidan scenen och å andra sidan akten och agenten. Kan vi se detta i överlämningsfragmentet?

Ja, det kan vi.

Låt oss återgå till nattchef B:s yttrande men nu presenterat tillsammans med stf Nattchef B:s replik:

Nattchef B: Nej, det är alltid lustigt att göra sig rolig över...
Nyhetchef A: Andras elände.
Nattchef B: ...andras elände. Jag säger detta bara för att bandspelaren är på (skratt) så att du inte när du lyssnar på detta någon gång tror att alla är likadana som de här cyniska typerna.
Stf Nattchef B: Sluta, John [Nattchef B]. Du är värst. (skratt)

Om vi tar fasta på nattchefs B:s akt denna gång (och inte vad den gör med scenen) så ger den, om den ska tolkas bokstavligt, uttryck för dygd. Stf Nattchef B:s replik ger oss emellertid anledning att misstro nattchef B:s dygdighet i denna fråga. I det här sammanhanget - och om vi ska tro stf nattchef B - så framstår nattchef B:s akt som opassande , inte för akten i sig är 'opassande' utan för att den - agenten - som utför akten är 'opassande' i förhållande till vad akten uttrycker. I genealogiska termer så kan vi tala om denna akt som en oäkting eller bastard i förhållande till agenten. Vi kan nu också, om vi vill, anföra ytterligare ett skäl till scenväxlingens 'nödvändighet', ty vad akten (i förhållande till agenten) är oförmögen till, det åstadkoms med hjälp av akten och scenförändringen. I vilket fall som helst så förefaller det som förhållandet mellan akten och agenten är 'intimare' än förhållandet mellan scen och akt respektive agent.

Exakt hur de olika elementen förhåller sig till varandra och vilka former av konsistens som föreligger mellan elementen är en fråga som vida överstiger min ambitionsnivå här. För den intresserade hänvisar jag ånyo till Asplund som genomför några remarkabla försök i genren. En fråga återstår dock att reda ut. Kan vi tänka oss fall där Burkes konsistensprincip är tillspillogiven? Svaret är nja. Det finns en hel dramatisk genre, situationskomiken, som bygger på brott mot konsistenförhållanden mellan agent, akt, scen, instrument och syfte. Det är dock tveksamt om det här är frågan om det är några egentliga 'brott' mot förhållandena ifråga. Snarare handlar det väl här om att leka med konsistensförhållandena där poängen är att se igenom leken, det vill säga se vad som 'egentligen' skulle ske. Genren ifråga litar på, och förutsätter, att åskådaren själv kan fylla i det som saknas. Detta medför ju, som Burke också påpekar, att konsistensförhållandena snarare accentueras än tillspillogivs.

Asplund nämner dock ett fall där Burkes konsistensprincip verkar vara satt ur spel. Marx. Bröderna Marx. Ett av Asplunds exempel kan jag inte låta bli att återberätta:

"Att bryta mot den dramatiska konsistensprincipen är inte att bryta mot en regel vilken som helst. Om man, som Groucho en gång gjorde, på en spiritistisk seans reser sig upp och frågar Anden, inte hur ens förfäder har det i himlen eller annat dylikt utan "What's the capital of North Dakota?" så är den spiritistiska seansen helt enkelt ingen spiritistisk seans längre." (Asplund 1983, s. 146)

Asplund fortsätter:

"Vi kunde kanske säga att det sålunda faktiskt finns någonting som inte kan inordnas under Burkes pentad. Bröderna Marx står utanför densamma. Å andra sidan förstår vi deras agerande -såtillvida vi förstår det- som brott mot pentaden och dess regler."

Burkeansk Meditation I

Det finns två tänkare som jag inte riktigt har växt ifrån. För den som läst min profil kommer det inte som en större överraskning att Johan Asplund är den ene. Den andre är en märklig amerikan som försökte sig på en karriär som författare under Depressionen, lyckades publicera en skönlitterär bok och sedan försvann ner i ett träsk av litteraturkritik. Av hans roman att döma - jag har börjat läsa den en gång för länge sedan men kom inte särskilt långt - var detta en försumbar förlust för skönlitteraturen. Litteraturkritiken och samhällsvetenskapen kan dock skatta sig lycklig.

Mannen jag talar om är Kenneth Burke. Burke skaffade sig aldrig någon akademisk examen. På sätt och vis kan man säga att hans nonchalans för akademins konvenans är typisk. Självklart måste en person vars gärning är närmast totalt omöjlig att genrebestämma lämna oss ovissa om hans kvalifikationer. Hans bidrag till samhällsvetenskapen är tämligen krokigt och vagt men samtidigt omöjligt att överskatta. Det går till exempel att se hela Erving Goffmans författarskap som en missuppfattning av en av Burkes mindre övertygande idéer. Om det fanns ett Nobelpris i samhällsvetenskap skulle Burke vara min kandidat.

En gång för länge sedan skrev jag en längre text om Burke. Jag har aldrig funnit ett lämpligt ställe att ge den offentlighetens ljus förrän nu. Nedan (och ovan) följer en lätt uppfräschad version av denna text i serialiserad form.

All emprisk samhällsvetenskaplig forskning ställer sig ytterst frågan: vad händer här? Denna fråga kan omfomuleras till : hur är denna situation beskaffad? Detta ska inte förstås som att den ena frågan kan ersätta den andra. Snarare är det så att den ena frågan implicerar den andra, det vill säga, för att besvara frågan:

Vad händer här?

så kan vi inte undvika att också ge något sorts svar på frågan:

Hur är denna situation beskaffad?

Resonemanget ovan kan ses som en mycket kortfattad introduktion till Kenneth Burkes motivationsgrammatik (Asplund 1983, Burke 1989, 1968). En bärande punkt i denna är att varje utsaga om motiv -eller för att göra diskussionen mer uttryckligt reflexiv, skäl- med anspråk på tillräcklighet levererar ett svar på frågorna Vad, När och Var, Hur, Vem och Varför. Varje tillräcklig redogörelse för motiv måste alltså namnge akten (Vad?), scenen, (När och Var?), instrumentet (Hur?), agenten (Vem?) samt syftet (Varför?). Även om Burke (i Asplunds tappning) uttryckligen begränsar sig till utsagor om motiv föreställer jag mig att ovanstående påstående kan generaliseras till att gälla för alla redogörelser med anspråk på tillräcklighet. Den springande punkten är 'tillräckliga'. Accepterar vi 'omotiverade' utsagor som tillräckliga?

Jag vill återkomma till denna fråga, ty den tycks mig som central för förståelsen av Burkes teori. Först vill jag ge Burkes teori en mer omsorgsfull introduktion. Med omsorgsfull menar jag inte att min behandling här av Burkes teori på något sätt skulle vara fullständig eller uttömmande. Tvärtom, min framställning kan inte bli annat än summarisk. Detta borgar bland annat Burke själv för, ty följande karakteristik instämmer jag till fullo med:

"Burke kan inte infångas i någon enkel formel. Kanske inte i någon komplicerad heller" (Asplund 1983, s 130)

Här kommer jag framförallt att lyfta fram de delar av Burkes teori som dels synes mig centrala för förståelsen av hans ansats och dels framstår som behjälpliga med att tolka överlämningen med. Det kan nog ändå inte hjälpas att jag här och var kommer att fresta läsarens tålamod med kanhända ovidkommande utläggningar då det inte är alldeles lätt att avgöra vad som är vilket i Burkes stimulerande och intellektuellt utmanande tankevärld.

Det torde framgå att Burke förespråkar en icke-reduktionistisk ansats. Det vanliga i till exempel vetenskapliga sammanhang är annars att en av de dimensioner eller element som han pekar ut som nödvändiga ingredienser i en redogörelse anses tillräcklig eller åtminstone huvudsaklig som förklaringsgrund (= utsaga om motiv). Exempel på detta är lätt att hitta inom alla discipliner även om det inte alltid uttrycks lika kärnfullt som av den kände fysikern Lord Rutherford:

"There is physics and there is stamp collecting" (Checkland 1981, s 52)

Detta påstående har i Burkes termer en påtagligt, för att inte säga näst intill uteslutande, scenisk prägel förutom att det ger frimärkssamlande ett oväntat drag av mystik. Sceniska reduktioner är för övrigt mycket vanliga inom vetenskapen (och kanhända i vardagliga sammanhang också). Inom organisationsteorin har till exempel contingency-teoriernas antagande att organisationens (= agenten) 'beteende' bestäms av omgivningen (= scenen) en klart scenisk prägel. Vi kan här också notera att teorier som omhuldar en systemsansats (till exempel contingency-teorier) och därmed gör anspråk på holism (vad nu detta betyder) lätt hamnar i den reduktionistiska fållan/fällan. Nu är detta en plats som är svår att undvika och även om vi undviker den sceniska reduktionen är det ingalunda säkert att vi går fria från (överdriven) reduktion. Om vi till exempel tar sk endogena ansatser (strategic choice osv) undviker dessa förvisso att anföra sceniska betingelser som motiv till organisationers uppförande. Men de är inte mindre reduktionistiska för det, ur Burkes perspektiv, då de istället placerar en beslutselit (= agenter) som yttersta förklaringsgrund.

Burke antyder åtminstone möjligheten att hans grundbegrepp är fråga om lika många aspekter (se Asplund 132-133). Detta öppnar för möjligheten att man renodlar, eller väljer att renodla, en aspekt till förfång för de övriga. Så gör vi säkerligen dagligdags, vi väljer (eller snarare föredrar, då 'väljer' måhända överdriver agentaspekten) att se våra medmänniskor som scen för våra handlingar, som instrument för det egna särintresset, eller oss själva som brickor i ett spel -för att nämna några möjligheter-, lite halvblint och trevande. En tolkning av de teorier som ovan anklagades för (överdriven) reduktionism skulle alltså kunna vara att de istället renodlar en viss aspekt (den 'sceniska' för contingency-teorierna och 'agent'-aspekten för strategic choice-teorin). Nu är renodling ett vanskligt företag då det enligt Burke är svårt eller omöjligt att fasthålla en aspekt. Följande citat är ett exempel på detta, så gott som något annat:

"Much current literature about organization-environment relations does not hypothesize mechanisms of environmental effects. One can read studies about uncertainty and structure (e.g., Duncan 1972), competitiveness and structure (e.g., Pfeffer and Leblebici 1973), or change and structure (e.g., Lawrence and Lorsch 1967) without ever learning how these environmental dimensions produce effects on organizations. It is as if a Mr Environment came into the organization, giving orders to change organizational structures and activities" (Pfeffer & Salancik 1978, citerad i Sandelands & Drazin 1989 s. 461)

Här ser vi ovanligt tydligt det omöjliga att besvara agentfrågan (Vem?) eller kanske snarare instrumentfrågan (Hur?) med renodlade scen-angivelser. Vi ser också att perspektiv som renodlar den sceniska aspekten inte kan undkomma frågor som hör till de andra elementen i Burkes begreppspentad. I exemplet ovan får denna aspektlåsning något av löjets skimmer över sig. Mr Environment. Jag vill understryka tvetydigheten hos denna figur. Är han instrument eller är han agent? Det tycks som renodling av -eller fastlåsning vid- en aspekt förr eller senare genererar frågor som faller utanför aspektens horisont. Det tycks också som dessa frågor inledningsvis kännetecknas av mångtydighet. Instrument eller agent?

En mer 'Burkesk' tolkning av dessa reduktionistisk anfäktade teorier än att de är exempel på renodlingar av en viss aspekt torde vara att i dessa teorier leta efter de ställen där andra aspekter gör sig påminda. Då menar jag inte att syftet med en sådan tolkning är att söka efter 'Mr Environment' i teorierna utan snarare efter en talande tystnad; manövrar, retoriska grepp och glidningar enbart ägnade efter att hålla honom och hans likar ute ur leken. En sådan tolkning skulle i så fall syfta till att öppna en ensidig teori, att berika den och befrukta den. Här finns en viss affinitet med post-strukturalistiska strömmningar, åtminstone så som jag förstår dem. Burke kanske är dekonstruktör?

Det torde framgå att förbundet mellan akt, scen, instrument, agent och syfte är oupplösligt (Asplund 1983, s 131). Det kan inte appelleras. Men ännu vet vi inget om hur detta förbund ser ut -även om vi kanske kan ana det. Enligt Burke är förbundet mellan elementen ett dialektiskt sådant. Här är inte platsen att utreda exakt vad Burke menar med det men det tycks mig som att Burke menar att förbundet mellan hans fem grundelement är av en sådan art att de av olika orsaker kan övergå i varandra. Ett exempel på en sådan transformation skulle kunna vara förhållandet mellan aktör-marknad. En aktör tycks falla under Burkes agent-kategori medan många aktörer (= en marknad) mer framstår som en scenisk företeelse. Men marknaden är inte bara en scen där aktörer agerar utan marknaden (= många aktörer) kan tillskrivas agentegenskaper ("marknaden handlade upp kronan") och instrumentella egenskaper ("marknaden är en god tjänare men en usel herre"). Marknader kan också i vissa sammanhang framstå som ett ändamål eller syfte ("Med dessa produkter skapar vi en ny marknad"). Med det sistnämnda påståendet tycks vi dock ha överskridit gränserna för vad vårt utgångsförhållande (många aktörer = en marknad) tål, för det förefaller vara en oöverstiglig uppgift att skapa många aktörer, åtminstone i bokstavlig bemärkelse. Det är kanske detta Burke menar med att förhållanden mellan elementen är dialektisk?

Nu måste det sägas att det är svårt att entydigt fastslå vad Burke 'menar' då han mer eller mindre uttryckligt framstår som en mångtydighetens - eller, kanske mer träffande, mångsidighetens - apostel:

"...what we want is not terms that avoid ambiguity, but terms that clearly reveal the strategic spots at which ambiguities necessarily arise" (Asplund 1983, s. 138)

Med denna, tja, programförklaring vill jag sätta punkt för min skiss av Burkes allmänna utgångspunkter. Så mycket mer än skrapar på ytan gör inte denna skiss men jag föreställer mig ändå att jag någorlunda väl har pekat på centrala inslag i Burkes motivationsgrammatik och också klargjort relevansen för det fall som diskuteras här, om än nödtorftigt. För den vars nyfikenhet har väckts på allvar rekommenderar jag varmt Johan Asplunds utsökt stimulerande text om Burke, vilken jag i allt väsentligt stödjer mig på här. Innan jag helt avslutar de inledande raderna om Burkes motivationsgrammatik tänker jag dock drista mig till att ge Burkes gåtfulla anmärkning att hans fem grundelement är 'tillräckliga' en tolkning. I Asplunds text återkommer frågan: "Tillräckliga för vadå?". Något direkt svar ger inte Asplund (men väl kanske flera indirekta svar). Det tycks mig som att dessa fem element är det sociala livets -socialitetens- motsvarighet till det fysiska rummets tre dimensioner. Lika väl som det är svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa oss rummet som något annat än bestående av längd, bredd och djup -vare sig mer eller mindre- kan vi tänka oss sociala fenomen som inte gestaltas av handlingar, agenter, scenerier, instrument och syften (eller av andra begrepp som kan föras in under dessa grundläggande kategorier). Dessa element fordras för att sociala sammanhang ska framstå som sådana, för att de ska vara begripliga som socialitet. När Burke säger att dessa element är 'tillräckliga' så tycks det som han menar att dessa element är tillräckliga (och nödvändiga) för det sociala livets intelligibilitet. Vi kan helt enkelt inte föreställa oss- eller, mer korrekt, med vårt språkbruk uttrycka och göra begripligt- ett socialt sammanhang där det inte går eller är meningslöst att ställa någondera av frågorna Vad, Hur, Vem, När och Var samt Varför (och, med frågorna, svaren i vardera dimensionen).