torsdag 31 maj 2007

Lite mer hårdhänt kärlek till nationalekonomin

Magical Max fyller på med problemen med nationalekonomi. Han länkar också vidare till Vickrey. Om man tänker på Sverige som AB Sverige - vilken man bör undvika att göra - så ska man klart för sig att varje Christer Gardell-epigon skulle se AB Sverige som ett kriminellt överkapitaliserat bolag. Det är också ungefär den enda vettiga insikt man kan få genom att se Sverige som AB Sverige. Den rosa (skära?) tabloiden Dagens Industri hade som gimmick under sena 90-talet att dagligen redovisa den svenska bruttostatsskulden, och hur mycket en stackars unge var 'skyldig'. Det är lika hederligt som att peka på villalånet, glömma bort den inköpta villan och smussla bort pensionsförsäkringarna vid redovisningen av de egna tillgångarna. Eftersom den svenska socialdemokratin har svårt att riktigt lita på folket gick det att komma undan med sådana intellektuella ohederligheter då de såg till att särredovisa AP-fonderna i nationalräkenskaperna. Den svenska nettoskulden är idag helt försumbar och har aldrig varit särskilt stor. Dagens Industri - som på den tiden jag forskade på kvällstidningar framhölls som en mycket trovärdig produkt - visade dock sitt värde som nyttig idiot.

Numera är det ingen som talar om Sveriges dåliga statsfinanser. Men Sverige har aldrig haft dåliga statsfinanser. Däremot har den svenska penningpolitiken länge varit alldeles för inriktad på att imponera på tyska fd Bundesbank-direktörer och alldeles för lite på att skapa ett effektivt resursutnyttjande i ekonomin. Med amerikansk penningpolitik och amerikansk inflation hade BNP varit högre och arbetslösheten lägre. Fast vi kör på med överskott i de offentliga finanserna, 1 % inflation och 5 % arbetslöshet, det ser det betongstarka svenska samförståndet till. Sverige visade under 1980-talet att det går att ligga på strax under 2 % i arbetslöshet utan större balansproblem i ekonomin. Faktum är att med flytande växelkurs och dagens välutvecklade kapitalmarknader borde det vara betydligt lättare att ligga på den typen av kapacitetsutnyttjande i ekonomin.

Sverige på gaffeln

Vad är det med Pitchforks kärlek till Sverige? De har bättre koll på svenska artister än vad svensk press har (deras hemsida frontas just nu med Concretes som har sålt ca 20 album under sin karriär - alla till amerikanska indiekids, uppenbarligen). Inte nog med att de älskar the Knife, Robyn, och Dungen. Nu hyllar de Vapnets senaste alster . Vapnet är väl inte helt okända - Thomeegränd från förra skivan har snurrat rätt bra i diverse radiokanaler - men de tillhör väl Pop:s gamla kategori "bra för att vara svenskt", om man gillar korsningar mellan Ted Gärdestad och väldigt tidig Ratata. Läser man sedan det här blir man mer än lovligt betänksam. Matthew Yglesias är kanske något på spåren.

Små stunder av lycka

Jag har precis skickat iväg ett första utskick av en nästan färdig text. Just nu känner jag ett ögonblick av mikroeufori - jag är (nästan) klar och jag tycker det är bra. Min bransch är annars mestadels en lång räcka av nederlag staplade på varandra - dingade artiklar, missförstådda presentationer, vidriga reviewers, griniga studenter, avslagna tjänsteansökningar - listan kan göras lång. Men nu njuter jag. I morgon hör Andre av sig och undrar varför jag har slaktat vår text. Det tar jag då.

Greener Grass

Om man vill veta varför Günther Grass gästspelade i Waffen-SS under andra världskriget, kan man titta här. Fascinerande historia.

onsdag 30 maj 2007

Heterodoxi

TPMcafe har en diskussion om heterodoxi inom nationalekonomin, sprungen ur en artikel i The Nation. Intressant läsning, om man vill veta lite mer om hur klickbildning, maffiavälde och normalvetenskap reglerar akademisk kunskapsbildning. Problemet med nationalekonomi är väl egentligen inte att den etablerade ortodoxin använder härskarprinciper för att upprätthålla sin disciplinära överhöghet - detta är ju tämligen väl belagt inom vetenskapssociologin, och vi har väl ännu inte kommit på någon bättre idé inom forskarsamfundet än att låta normalvetenskapen bokstavligt talat dö ut.

Problemet med nationalekonomi är snarare att tämligen taffliga och skissartade antaganden upphöjs till närmast naturlagsliknande fundament för politik. Det här kan leda till dummerjönseri med allvarliga realekonomiska effekter. Riksbankens patetiska kronförsvar hösten 1992 är en tydlig illustration. Den fasta växelkursen var upphöjd till orubblig lag - det handlade om disciplin, ha mannamod, och tukta löntagarna med järnhård konkurrensanpassning. När väl valutaspekulationen kom igång stod det klart för alla med rudimentära ekonomikunskaper att fixen var att låta växelkursen sättas av marknaden. Inte en enda av Sveriges professorer i nationalekonomi behagade dock ventilera denna rätt självklara idé, utan det fick Paul Krugman göra i en Aktuellt-intervju. Jag vill också minnas att en pensionerad nationalekonom skrev en debattartikel i G-P där han påtalade att flytande växelkurser gjorde att räntan kunde användas till nyttigare saker än att se till att det bedrevs handel i kronan till ett fixerat pris, som till exempel möjliggöra investeringar (det är svårt att få bättre avkastning än 500 % ränta utbetalad av riksbanken).

Men aktiva nationalekonomer var tysta. Tänk på det nästa gång någon av dem - Calmfors, Södersten, Påhlsson och resten - gör ett policyinlägg i debatten. Tänk på vad de sa om kronförsvaret - som förmodligen kostade oss uppåt 15 % i BNP per capita, eller skillnaden mellan Danmarks och Sveriges BNP per capita, på grund av onödigt höga räntor under 1990-talet. Eller tänk snarare på vad de inte sa. Fundera på vad de inte säger nu.

tisdag 29 maj 2007

Vi beklagar sändningsuppehållet

Jag är ledsen, men jag sitter i mycket hemliga överläggningar. Mer snart. Under tiden gratulerar jag Martin Blom som mycket förtjänstfull disputerar idag. Martin har gjort ett mycket gediget arbete. Opponenten var förtjust och irriterade bara sig över sådant jag bidragit med. Det kan jag leva med.

torsdag 24 maj 2007

Meddelande från ledningen

På förekommen anledning vill jag påpeka att kloakbegreppet som används i inlägget nedan är ett vedertaget begrepp i organisationsteorin.

Kolla in din skitstövelkvot

Dagens måste-läsa.

History is all we got

Thomas har förstås fel. Historia är allt vi har.

onsdag 23 maj 2007

Den blinda reviewens blinda fläck

Jag har just avslutat en revidering av en text och behöver ladda ur mig om reviewers. Peer-review är ett bra påfund - jag känner inte till något bättre - men ibland blir man... man blir, låt oss säga, väldigt, väldigt irriterad. De flesta reviewers tar sitt jobb på allvar men det händer att man råkar ut för vad vi i Göteborg kallar rôvhôl. Kännetecknet för ett rôvhôl är förstås att det mest kommer ut skit ur dem och reviewande rôvhôl skiljer sig inte därvidlag från sina artfränder. Så nu när jag har vadat allt för många timmar i ovidkommande, självbelåten, illvillig och ignorant skit från ett analfabetiskt rôvhôl, och skrivit närmare 2000 ord för att förklara vad rôvhôlet kan hitta svaret på sin skitfrågor i artikeltexten känner jag att en enkel reform skulle göra mitt liv aningen bättre. Det är dags att skrota dubbelblinda reviewer. Låt författarna stå för sin skit (rôvhôlen skriver nämligen artiklar också) och reviewerna för sin. Jag är övertygad att den allmänna mängden av tjur- och hästskit skulle minska väsentlig, för att inte säga populationen av rôvhôl.

måndag 21 maj 2007

A day in a life

When I was a wee boy I was a member of Sexmästeriet. Sexmästeriet is, as you all know, the party committee at the Student Union. Sexa apparently means party in Latin. Anyway, I was invited to this 25th anniversary at my first college in Borås, so a friend of mine, who also was a member and a party in crime, and I returned to the crime scene this Saturday. Very weird party. Most of the attendants were in their early or mid twenties. They were loud. They were difficult to comprehend - almost alien. And, ahem, how to put this: they all had really big bones. Robust appearances. Big presences. P and I schratched our heads on this one. In our time, the kool kidz aspired to be members of Sexmästeriet (at least we like to think that). But this, this was more like a fan convention for The Revenge of The Nerds. Fortunately, a couple of good friends from the past showed up so we actually had a good time. The most bizarre thing happened after we left the party. There was a bar at our hotel so we ended up there and P, my friend, met a former employee. So we went home to this guy for efterfest, a very Swedish phenomena, almost as Swedish as lagom. As soon we entered his appartment his wife came on on me really, really hard. Shockingly hard. In the meantime, the poor guy embarrased himself practically begging P to rehire him. Bizarre. Bizarre. Fortunately, I managed to fend off his wife without too much fuss, and we soon left. Obviously, by now we were extremely hungry so we scoured downtown Borås for some junk food. No such luck 4.30 am, I can tell you. So we took a taxi 20 kilometers to a gas station for a halv special and went back to the hotel. That was the most awful $100 hotdog I ever had.

A night to remember.

lördag 19 maj 2007

Poptexter

Jag ska börja med några kvalificeringar:

En bra poptext kan lägga till något till musiken. Se till exempel "Jag saknar dig" med Ulf Lundell. En hygglig låt, kanske aningen smörig, som får ryggrad och hållning på grund av texten.

En välskriven text kan framhäva melodislinga och riff, framför allt genom lyckade ordval och rim. Ta till exempel Bowies "Fame" där sättet som Bowie sjunger blöder över i blåsarrangemanget.

En lyckad rad kan skapa intressanta effekter, se "Jag spelar vanlig" med Olle Ljungström ("en vanlig dag på heroin").

Så visst tillför texter något. De är dock helt underordnade musiken. Ibland kan det bland musikjournalister dyka upp idén att textförfattare skulle vara en slags poeter. Och det är de kanske. Men man bör komma ihåg att en låttext är precis lika användbar som en enbent pall. Den gör sitt jobb men den står inte för sig själv. Nästa gång ni hör att Dylan eller Springsteen är stora poeter, ta en enkel espresso, snegla åt valfri kopia av Tranströmer eller Ekelöf i ert bibliotek och tillåt er att småle.

torsdag 17 maj 2007

Mer Rufus

Det är ett mästerverk. Även det svagaste spåret, "Tulsa", är en glad bagatell som jag kommer på mig att nynna med i. Resten av låtarna håller den typ av lödighet som Per Gessle skulle avstå en arm för. Låtordningen är lika perfekt som på Sigur Ros "Takk". Albumet känns som en organisk helhet utan att för den skull kännas repetitiv. Det andas och lever. Eftersom det är ett mästerverk har den två toppar, som Rufus genialt nog lagt tillsammans strax efter halva albumet. "Not ready to love" är en avskalad ballad där Rufus visar att ibland är less more även i hans värld. Låten är en fullträff men särskilt refrängen är makalös. Istället för Rufus med fullt blås får vi en tillbakahållen änglakör som mer ljudar än sjunger. Effekten är gastkramande. Jag får gåshud varje gång. Sedan följer "Slideshow". Här är Rufus på more is more-humör, bara för att visa att man kan vara perfekt på minst två sätt. Du kan nynna "Hey Jude" i refrängen men varför det? Rufus variant är bättre. Återigen väljer Rufus en oväntad men ändå helt självklar vändning för att för nå klimax. Givetvis ska klimax ligga efter det musikaliska crescendot och givetvis ska det bestå i att låtens återkommande fråga "Do I love you?" - som besvaras kanske väl klyftigt inledningsvis - ges det nakna svaret "Yes I do" i det suggestiva lugnet efter crescendots storm. Gåshud igen. Kanske kan den här skivan få folk att förstå att Rufus är så mycket mer än 00-talets Jeff Buckley, fast bög, vid liv och med låtar.


17 maj

Hann lämna Oslo innan vansinnet utbröt.


tisdag 15 maj 2007

Solsken över Oslo

Tog en sväng genom centrala Oslo idag efter föreläsningen. Jag bor centralt, 700 meter från slottet och 500 meter från Ibsens grav, men det hjälper inte. Oslo är Nordens mest anonyma huvudstad. Stockholm är genuint vackert (sade göteborgaren mellan hopbitna tänder), Köpenhamn är vibrerande kosmopolitiskt, Reykjavik är världens minsta storstad och Helsingfors har ett knippe maktarkitektur. Oslo har möjligen Oslofjorden, vilken väl är den minst storslagna fjorden i hela Norge.


måndag 14 maj 2007

Rufus Wainwright is Messiah

Jag skickade precis den här texten till en kompis och det slog mig att andra kanske vill ha lite gratis konsumentrådgivning. Så håll till godo. Bloggens första text på engelska, för övrigt. Stavfel och grammatik kan rättas i kommentarer.

"Release the stars" is available on iTunes! I'm a less is more guy normally, but I make an exception for Rufus, who now and then reminds me that sometimes more is more. Then again, below my crusty appearance, I'm a sentimental fool. I always thought that Want 2 was the more accomplished album, but it lacked some of the sincerity - for a lack of a better word - of Want 1. Maybe RW was in love when he wrote Want 2. If that's the case, RTS suggests that he is out of love again, and it all went horribly wrong.

His loss is our gain. RTS is fantastic. It has the effortless sense of accomplishment of Want 2, the sincerity of Want 1, and something else too - world-weariness? maturity? His music has always sounded like Leonard Cohen meeting Elton John ca 1975, by way of Gilbert & Sullivan, but it is more Cohen now, and also something more truly original, I think. His voice is peerless, as always.

I bet that RTS is going to reach no 102 on the US chart and then die a slow chart death. Then again, Rufus is the Nick Drake of our time. He is doomed to be discovered by the masses. I hope he keeps his sanity and his health while we wait.


Norge, Norge, det är ett...

Fråga: var i världen kan man betala 180 norska kronor och be serverad en högst beskedlig hamburgare och en lättöl? Analfabeter kan lämna rätt svar i kommentarer.

I Oslo regnar det småspik och erbjuder knappa 10 frostiga grader. Mysigt. Men pengar har de, norrmännen. Min värdinna för giget här berättade för mig att det går 5 studenter per lärare på designhögskolan. På EHL har vi väl sisådär 15-20 studenter per lärare. Nu är visserligen Norge oljedopade, men vi får kanske göra något om vi menar allvar med att EHL ska ha hög internationell klass.

fredag 11 maj 2007

Oslo

Nu är CMS-kursen över (en av de bästa kurser jag varit inblandad i). Det är en fantastisk känsla att stå på sista seminariet och känna att det faktiskt blev bättre än man vågat hoppas på. På söndag bär det av till Oslo och nästa kurs. Jag och Mats ska lära norska designers och arkitekter samhällsvetenskaplig metod. Fråga inte. Men först ansökan till professuren och After Work på Stortorget...


torsdag 10 maj 2007

Utmattad

Har kört kurs, skrivit klart artikel (håll tummarna), har en halvfärdig ansökan klar till de stolar som står som spön i backen för tillfället (Örebo har också en öppning för oss professorer-in-spe) och varit på Stortorget tre kvällar i rad. Jag är helt slut, kort sagt. Vår CMS-kurs ser ut att vara riktigt lyckad - mycket bra doktorander, livaktiga diskussioner och förstklassigt lärarlag (jag och Mats är förstås undantagen som bekräftar regeln). Inget Stortorget idag. Däremot Cafe Ariman...

tisdag 8 maj 2007

Liklukt

Thomas undrar om strategiteorin är avliden. Viss hjärndöd har nog infunnit sig. Thomas visar på några av problemen. Min egen största invändning är att de flesta strategiforskare inte kan motstå impulsen att också samtidigt vara strateger. Strategiforskning som intresserar sig för vad företagsledningar gör, snarare än vad de bör göra, skulle åtminstone jag läsa med behållning. Thomas menar att den gemensamma nämnaren för strategiforskare ska vara att förklara prestationsvariation. Det tycker jag både är för anspråksfullt och anspråkslöst. Prestationsvariation tenderar att vara antingen väldigt lätt att förklara (monopolräntor á la Microsoft eller totalkollaps i efterfrågan á la Ericsson 2001) eller extremt komplext (hur mycket pengar tjänar egentligen Ikea?, vad är den relevanta prestationsvariabeln för kinesiska bolag?), och i regel utanför företagsledningens kontroll. Men det finns företag som har 'det', och vars 'det' förefaller vara ett orkestrerat fenomen. Apple, Microsoft, BMW, Nokia, Ikea och HM är alla företag som fascinerar och vars ledningar verkar ha inflytande härvidlag. Varför inte studera detta, snarare än variationer i residualen?

CMS Doktorandkurs/workshop

Så har då första dagen gått. Vi är mycket nöjda med uppslutningen - 28 doktorander från Örebro över Boulder till Nigeria. Lärarlaget är också starkt: Hugh Willmott, Chris Grey, Anne Loft, Sverre Spoelstra, Andre Spicer och Peter Svensson (och så Stefan, Mats och jag, förstås). Den här typen av kurser är besvärliga att anordna men de ger mycket energi. Och minnen för livet.


måndag 7 maj 2007

Broken Order

New Order har lagt av, säger Thomas. Jaha. De la ju egentligen av 1993 (disclaimer: jag tillhör de 150 som köpte Crystal, vilket var ett misstag). Sedan dess har de väl mest åkt runt och gjort covers på sig själva (ett kort tag var Billy Corgan halv-medlem i turnébandet - mycket mysko). Så nu säger Hooken att de har lagt av. Mmm. Vi vet. Mitt cyniska jag säger mig att då kan de först göra en farväl-turne för att sedan göra en comeback om sisådär 5 år.


Vådan av att bli 39

WTF?

Tori Amos

Hon har släppt ett album igen. Fan. Tori är otroligt ojämn, ändå köper jag allt. Det här albumet är som vanligt: ömsom vin och ömsom vatten (Teenage Hustling är till och med slagvatten), och alldeles för många låtar. Tori behöver en redaktör.

Lund igen

Våra herrmiddagar är tämligen påfrestande tillställningar. Gårdagen ägnades således åt återhämtning. Skjutningen gick ok, jag tog 6 av 25 duvor (skratta inte). Mobilen försvann någonstans under kvällen. Nåt händer alltid.

Den här veckan är det doktorandkurs och besök från Warwick (Chris Grey och Andre Spicer) och Cardiff (Hugh Willmott). Det ska bli spännande.

lördag 5 maj 2007

Etik och moral

Är det omoralisk att skjuta lerduvor?

fredag 4 maj 2007

Burkeansk meditation II

Låt oss med denna - anspråksfulla, jag är medveten om det - tolkning (se inlägget nedan) lämna Burkes motivationsgrammatik i allmänhet och istället gå in på en mer specifik del av hans teori, nämligen den del som gäller förhållandet mellan elementen. Förutom att detta förhållande är dialektiskt så präglas det, i princip, av konsistens. Denna konsistens är emellertid inte av invariant naturlagsliknande karaktär. Här är det frågan om dramatisk konsistens.

Låt oss börja med konsistensförhållandet mellan scenen och akten. Enligt Burke kan det uttryckas som att scenen innehåller akten; att scenen är en 'behållare' som innesluter akten. Det kan också uttryckas som att sceneriet, scenens fastlagda egenskaper, uttrycker samma sak som det som i akten blir uttryckt i ett utvecklingsförlopp. Vidare förhåller sig scenen implicit till akten, förhållandet mellan scenen och akten är som förhållandet mellan det implicita och explicita. Annorlunda uttryck, akten artikulerar scenen. Det heter också att scenen tvetydigt innehåller akten (se Asplund 1983, s.144).

Låt mig återvända till min avhandling - en etnografisk studie av nyhetsredaktionen på en kvällstidning - för illustrera detta. Där ägnar jag en hel del uppmärksamhet åt dynamiken vid överlämningen mellan dagskift och nattskift. Stämningen vid dessa tillfällen var i regel en tämligen egenartad blandning av saklighet, sarkasmer och ironi. Vid ett tillfälle utspelades följande ordväxling, apropos nyheten att Zambias fotbollslandslag hade varit med om en flygplansolycka.

Nyhetsgrafiker A: Lagstörtning. Det låter som en ny sport i OS. Lagstörtning. (skratt)
Stf Nattchef B: Och här kommer det svenska laget. (skratt) En gammal SAS-kärra.
Nyhetsgrafiker A: Garanterat, ingen har fallskärmsavtal.

Vi ser här hur varje yttrande 'medger' varandra. Nyhetsgrafiker A:s anknytning till sportens värld ger stf Nattchefs B:s yttrande en begriplig inramning (= scen) för sitt yttrande om "det svenska laget". Anknytningen till Sverige i sin tur 'möjliggör' anmärkningen om fallskärmsavtal, det vill säga anger en scen som yttrandet är konsistent med. I direkt anknytning med själva nyheten, att Zambias fotbollslandslag har störtat, skulle denna anmärkning verka, om inte obegriplig, så obegripligt hjärtlös och plump. Men tydligast ser vi förhållandet mellan scen och akt i Nattchef B:s tillrättavisning:

Nattchef B: Nej, det är alltid lustigt att göra sig rolig över...
Nyhetchef A: Andras elände.
Nattchef B: ...andras elände. Jag säger detta bara för att bandspelaren är på (skratt) så att du inte när du lyssnar på detta någon gång tror att alla är likadana som de här cyniska typerna.

Vi får förvisso en förklaring till varför Nattchef B gör som han gör. Men vad är det han gör? Svar: Han artikulerar en scen som vida överstiger den som är för handen. Genom att inkludera bandspelaren (och därigenom mig och, i förlängningen, er) i de sceniska betingelsen har scenens 'omkrets' (jfr Asplund 183 s. 152) vidgats betydligt. Nästpåföljande yttrande har en stor scen att spela på.

Som jag påpekade ovan så anför Nattchef B ett skäl till varför han gör denna utvidgning. Observera dock att detta skäl också är en specificering av den scen som hans föregående yttrande är konsistent med. Det är värt att notera att Nattchef B inte anser det tillräckligt att bara konstatera att "det alltid är lustigt att göra sig rolig över andras elände". En tolkning av detta förhållande kan vara att detta yttrande i sig, i förhållande till den scen som etablerats, alltför mycket har karaktären av en ren tillrättavisning. Genom att expandera scenen mjukas yttrandet upp och förblir därmed konsistent med ett annat sceniskt drag; lättsamheten (och ett förlösande skratt kan kvitteras ut). Det tvetydiga förhållandet mellan scenen och akten illustreras väl här. I förhållandet till den ena scenen (lagstörtningscenen) är Nattchef B:s yttrande i en mening konsistent men också väl dramatiskt. För att avdramatisera akten introduceras en mer omfattande scen (bandspelarscenen). Scen ger akt ger scen.
Nästa yttrande har som sagt en stor och oklar scen att spela på. Det är kanske därför inte förvånande att det tar fasta på en minimal del av denna scen:

Stf Nattchef B: Sluta, John [Nattchef B]. Du är värst. (skratt)

Det är måhända en minimal del av scenen som denna akt artikulerar, men den är som sagt central: Det lätta, skämtsamma, anslaget.

Utvikningen om 'lagstörtning' avslutas på ett sätt som vi nu kan förutse: genom en scenväxling. Denna scenväxling aktualiseras (!) genom att Nattchef B börjar läsa från dagboken och därmed leder över utvecklingsförloppet mot mer vardagliga scenerier.

Nu gäller det inte bara att förhållandet mellan akt och scen är konsistent. I princip är förhållandet mellan samtliga element i Burkes pentad, på endera sättet, konsistenta. Detta innebär inte att förhållandet mellan till exempel agent och akt är av samma art som förhållandet mellan akt och scen. Agenten innefattar inte akten, ej heller implicerar agenten akten. Snarare är det så, enligt Burke (se Ibid, s. 150), att förhållandet mellan agent och akt är ett härstamningsförhållande, ett genealogiskt förhållande, där agenten är upphovsman och akterna avkomlingar. Detta förefaller vara ett närmare förhållande än det 'rumsliga' - som Asplund kallar det - förhållande som föreligger mellan å ena sidan scenen och å andra sidan akten och agenten. Kan vi se detta i överlämningsfragmentet?

Ja, det kan vi.

Låt oss återgå till nattchef B:s yttrande men nu presenterat tillsammans med stf Nattchef B:s replik:

Nattchef B: Nej, det är alltid lustigt att göra sig rolig över...
Nyhetchef A: Andras elände.
Nattchef B: ...andras elände. Jag säger detta bara för att bandspelaren är på (skratt) så att du inte när du lyssnar på detta någon gång tror att alla är likadana som de här cyniska typerna.
Stf Nattchef B: Sluta, John [Nattchef B]. Du är värst. (skratt)

Om vi tar fasta på nattchefs B:s akt denna gång (och inte vad den gör med scenen) så ger den, om den ska tolkas bokstavligt, uttryck för dygd. Stf Nattchef B:s replik ger oss emellertid anledning att misstro nattchef B:s dygdighet i denna fråga. I det här sammanhanget - och om vi ska tro stf nattchef B - så framstår nattchef B:s akt som opassande , inte för akten i sig är 'opassande' utan för att den - agenten - som utför akten är 'opassande' i förhållande till vad akten uttrycker. I genealogiska termer så kan vi tala om denna akt som en oäkting eller bastard i förhållande till agenten. Vi kan nu också, om vi vill, anföra ytterligare ett skäl till scenväxlingens 'nödvändighet', ty vad akten (i förhållande till agenten) är oförmögen till, det åstadkoms med hjälp av akten och scenförändringen. I vilket fall som helst så förefaller det som förhållandet mellan akten och agenten är 'intimare' än förhållandet mellan scen och akt respektive agent.

Exakt hur de olika elementen förhåller sig till varandra och vilka former av konsistens som föreligger mellan elementen är en fråga som vida överstiger min ambitionsnivå här. För den intresserade hänvisar jag ånyo till Asplund som genomför några remarkabla försök i genren. En fråga återstår dock att reda ut. Kan vi tänka oss fall där Burkes konsistensprincip är tillspillogiven? Svaret är nja. Det finns en hel dramatisk genre, situationskomiken, som bygger på brott mot konsistenförhållanden mellan agent, akt, scen, instrument och syfte. Det är dock tveksamt om det här är frågan om det är några egentliga 'brott' mot förhållandena ifråga. Snarare handlar det väl här om att leka med konsistensförhållandena där poängen är att se igenom leken, det vill säga se vad som 'egentligen' skulle ske. Genren ifråga litar på, och förutsätter, att åskådaren själv kan fylla i det som saknas. Detta medför ju, som Burke också påpekar, att konsistensförhållandena snarare accentueras än tillspillogivs.

Asplund nämner dock ett fall där Burkes konsistensprincip verkar vara satt ur spel. Marx. Bröderna Marx. Ett av Asplunds exempel kan jag inte låta bli att återberätta:

"Att bryta mot den dramatiska konsistensprincipen är inte att bryta mot en regel vilken som helst. Om man, som Groucho en gång gjorde, på en spiritistisk seans reser sig upp och frågar Anden, inte hur ens förfäder har det i himlen eller annat dylikt utan "What's the capital of North Dakota?" så är den spiritistiska seansen helt enkelt ingen spiritistisk seans längre." (Asplund 1983, s. 146)

Asplund fortsätter:

"Vi kunde kanske säga att det sålunda faktiskt finns någonting som inte kan inordnas under Burkes pentad. Bröderna Marx står utanför densamma. Å andra sidan förstår vi deras agerande -såtillvida vi förstår det- som brott mot pentaden och dess regler."

Burkeansk Meditation I

Det finns två tänkare som jag inte riktigt har växt ifrån. För den som läst min profil kommer det inte som en större överraskning att Johan Asplund är den ene. Den andre är en märklig amerikan som försökte sig på en karriär som författare under Depressionen, lyckades publicera en skönlitterär bok och sedan försvann ner i ett träsk av litteraturkritik. Av hans roman att döma - jag har börjat läsa den en gång för länge sedan men kom inte särskilt långt - var detta en försumbar förlust för skönlitteraturen. Litteraturkritiken och samhällsvetenskapen kan dock skatta sig lycklig.

Mannen jag talar om är Kenneth Burke. Burke skaffade sig aldrig någon akademisk examen. På sätt och vis kan man säga att hans nonchalans för akademins konvenans är typisk. Självklart måste en person vars gärning är närmast totalt omöjlig att genrebestämma lämna oss ovissa om hans kvalifikationer. Hans bidrag till samhällsvetenskapen är tämligen krokigt och vagt men samtidigt omöjligt att överskatta. Det går till exempel att se hela Erving Goffmans författarskap som en missuppfattning av en av Burkes mindre övertygande idéer. Om det fanns ett Nobelpris i samhällsvetenskap skulle Burke vara min kandidat.

En gång för länge sedan skrev jag en längre text om Burke. Jag har aldrig funnit ett lämpligt ställe att ge den offentlighetens ljus förrän nu. Nedan (och ovan) följer en lätt uppfräschad version av denna text i serialiserad form.

All emprisk samhällsvetenskaplig forskning ställer sig ytterst frågan: vad händer här? Denna fråga kan omfomuleras till : hur är denna situation beskaffad? Detta ska inte förstås som att den ena frågan kan ersätta den andra. Snarare är det så att den ena frågan implicerar den andra, det vill säga, för att besvara frågan:

Vad händer här?

så kan vi inte undvika att också ge något sorts svar på frågan:

Hur är denna situation beskaffad?

Resonemanget ovan kan ses som en mycket kortfattad introduktion till Kenneth Burkes motivationsgrammatik (Asplund 1983, Burke 1989, 1968). En bärande punkt i denna är att varje utsaga om motiv -eller för att göra diskussionen mer uttryckligt reflexiv, skäl- med anspråk på tillräcklighet levererar ett svar på frågorna Vad, När och Var, Hur, Vem och Varför. Varje tillräcklig redogörelse för motiv måste alltså namnge akten (Vad?), scenen, (När och Var?), instrumentet (Hur?), agenten (Vem?) samt syftet (Varför?). Även om Burke (i Asplunds tappning) uttryckligen begränsar sig till utsagor om motiv föreställer jag mig att ovanstående påstående kan generaliseras till att gälla för alla redogörelser med anspråk på tillräcklighet. Den springande punkten är 'tillräckliga'. Accepterar vi 'omotiverade' utsagor som tillräckliga?

Jag vill återkomma till denna fråga, ty den tycks mig som central för förståelsen av Burkes teori. Först vill jag ge Burkes teori en mer omsorgsfull introduktion. Med omsorgsfull menar jag inte att min behandling här av Burkes teori på något sätt skulle vara fullständig eller uttömmande. Tvärtom, min framställning kan inte bli annat än summarisk. Detta borgar bland annat Burke själv för, ty följande karakteristik instämmer jag till fullo med:

"Burke kan inte infångas i någon enkel formel. Kanske inte i någon komplicerad heller" (Asplund 1983, s 130)

Här kommer jag framförallt att lyfta fram de delar av Burkes teori som dels synes mig centrala för förståelsen av hans ansats och dels framstår som behjälpliga med att tolka överlämningen med. Det kan nog ändå inte hjälpas att jag här och var kommer att fresta läsarens tålamod med kanhända ovidkommande utläggningar då det inte är alldeles lätt att avgöra vad som är vilket i Burkes stimulerande och intellektuellt utmanande tankevärld.

Det torde framgå att Burke förespråkar en icke-reduktionistisk ansats. Det vanliga i till exempel vetenskapliga sammanhang är annars att en av de dimensioner eller element som han pekar ut som nödvändiga ingredienser i en redogörelse anses tillräcklig eller åtminstone huvudsaklig som förklaringsgrund (= utsaga om motiv). Exempel på detta är lätt att hitta inom alla discipliner även om det inte alltid uttrycks lika kärnfullt som av den kände fysikern Lord Rutherford:

"There is physics and there is stamp collecting" (Checkland 1981, s 52)

Detta påstående har i Burkes termer en påtagligt, för att inte säga näst intill uteslutande, scenisk prägel förutom att det ger frimärkssamlande ett oväntat drag av mystik. Sceniska reduktioner är för övrigt mycket vanliga inom vetenskapen (och kanhända i vardagliga sammanhang också). Inom organisationsteorin har till exempel contingency-teoriernas antagande att organisationens (= agenten) 'beteende' bestäms av omgivningen (= scenen) en klart scenisk prägel. Vi kan här också notera att teorier som omhuldar en systemsansats (till exempel contingency-teorier) och därmed gör anspråk på holism (vad nu detta betyder) lätt hamnar i den reduktionistiska fållan/fällan. Nu är detta en plats som är svår att undvika och även om vi undviker den sceniska reduktionen är det ingalunda säkert att vi går fria från (överdriven) reduktion. Om vi till exempel tar sk endogena ansatser (strategic choice osv) undviker dessa förvisso att anföra sceniska betingelser som motiv till organisationers uppförande. Men de är inte mindre reduktionistiska för det, ur Burkes perspektiv, då de istället placerar en beslutselit (= agenter) som yttersta förklaringsgrund.

Burke antyder åtminstone möjligheten att hans grundbegrepp är fråga om lika många aspekter (se Asplund 132-133). Detta öppnar för möjligheten att man renodlar, eller väljer att renodla, en aspekt till förfång för de övriga. Så gör vi säkerligen dagligdags, vi väljer (eller snarare föredrar, då 'väljer' måhända överdriver agentaspekten) att se våra medmänniskor som scen för våra handlingar, som instrument för det egna särintresset, eller oss själva som brickor i ett spel -för att nämna några möjligheter-, lite halvblint och trevande. En tolkning av de teorier som ovan anklagades för (överdriven) reduktionism skulle alltså kunna vara att de istället renodlar en viss aspekt (den 'sceniska' för contingency-teorierna och 'agent'-aspekten för strategic choice-teorin). Nu är renodling ett vanskligt företag då det enligt Burke är svårt eller omöjligt att fasthålla en aspekt. Följande citat är ett exempel på detta, så gott som något annat:

"Much current literature about organization-environment relations does not hypothesize mechanisms of environmental effects. One can read studies about uncertainty and structure (e.g., Duncan 1972), competitiveness and structure (e.g., Pfeffer and Leblebici 1973), or change and structure (e.g., Lawrence and Lorsch 1967) without ever learning how these environmental dimensions produce effects on organizations. It is as if a Mr Environment came into the organization, giving orders to change organizational structures and activities" (Pfeffer & Salancik 1978, citerad i Sandelands & Drazin 1989 s. 461)

Här ser vi ovanligt tydligt det omöjliga att besvara agentfrågan (Vem?) eller kanske snarare instrumentfrågan (Hur?) med renodlade scen-angivelser. Vi ser också att perspektiv som renodlar den sceniska aspekten inte kan undkomma frågor som hör till de andra elementen i Burkes begreppspentad. I exemplet ovan får denna aspektlåsning något av löjets skimmer över sig. Mr Environment. Jag vill understryka tvetydigheten hos denna figur. Är han instrument eller är han agent? Det tycks som renodling av -eller fastlåsning vid- en aspekt förr eller senare genererar frågor som faller utanför aspektens horisont. Det tycks också som dessa frågor inledningsvis kännetecknas av mångtydighet. Instrument eller agent?

En mer 'Burkesk' tolkning av dessa reduktionistisk anfäktade teorier än att de är exempel på renodlingar av en viss aspekt torde vara att i dessa teorier leta efter de ställen där andra aspekter gör sig påminda. Då menar jag inte att syftet med en sådan tolkning är att söka efter 'Mr Environment' i teorierna utan snarare efter en talande tystnad; manövrar, retoriska grepp och glidningar enbart ägnade efter att hålla honom och hans likar ute ur leken. En sådan tolkning skulle i så fall syfta till att öppna en ensidig teori, att berika den och befrukta den. Här finns en viss affinitet med post-strukturalistiska strömmningar, åtminstone så som jag förstår dem. Burke kanske är dekonstruktör?

Det torde framgå att förbundet mellan akt, scen, instrument, agent och syfte är oupplösligt (Asplund 1983, s 131). Det kan inte appelleras. Men ännu vet vi inget om hur detta förbund ser ut -även om vi kanske kan ana det. Enligt Burke är förbundet mellan elementen ett dialektiskt sådant. Här är inte platsen att utreda exakt vad Burke menar med det men det tycks mig som att Burke menar att förbundet mellan hans fem grundelement är av en sådan art att de av olika orsaker kan övergå i varandra. Ett exempel på en sådan transformation skulle kunna vara förhållandet mellan aktör-marknad. En aktör tycks falla under Burkes agent-kategori medan många aktörer (= en marknad) mer framstår som en scenisk företeelse. Men marknaden är inte bara en scen där aktörer agerar utan marknaden (= många aktörer) kan tillskrivas agentegenskaper ("marknaden handlade upp kronan") och instrumentella egenskaper ("marknaden är en god tjänare men en usel herre"). Marknader kan också i vissa sammanhang framstå som ett ändamål eller syfte ("Med dessa produkter skapar vi en ny marknad"). Med det sistnämnda påståendet tycks vi dock ha överskridit gränserna för vad vårt utgångsförhållande (många aktörer = en marknad) tål, för det förefaller vara en oöverstiglig uppgift att skapa många aktörer, åtminstone i bokstavlig bemärkelse. Det är kanske detta Burke menar med att förhållanden mellan elementen är dialektisk?

Nu måste det sägas att det är svårt att entydigt fastslå vad Burke 'menar' då han mer eller mindre uttryckligt framstår som en mångtydighetens - eller, kanske mer träffande, mångsidighetens - apostel:

"...what we want is not terms that avoid ambiguity, but terms that clearly reveal the strategic spots at which ambiguities necessarily arise" (Asplund 1983, s. 138)

Med denna, tja, programförklaring vill jag sätta punkt för min skiss av Burkes allmänna utgångspunkter. Så mycket mer än skrapar på ytan gör inte denna skiss men jag föreställer mig ändå att jag någorlunda väl har pekat på centrala inslag i Burkes motivationsgrammatik och också klargjort relevansen för det fall som diskuteras här, om än nödtorftigt. För den vars nyfikenhet har väckts på allvar rekommenderar jag varmt Johan Asplunds utsökt stimulerande text om Burke, vilken jag i allt väsentligt stödjer mig på här. Innan jag helt avslutar de inledande raderna om Burkes motivationsgrammatik tänker jag dock drista mig till att ge Burkes gåtfulla anmärkning att hans fem grundelement är 'tillräckliga' en tolkning. I Asplunds text återkommer frågan: "Tillräckliga för vadå?". Något direkt svar ger inte Asplund (men väl kanske flera indirekta svar). Det tycks mig som att dessa fem element är det sociala livets -socialitetens- motsvarighet till det fysiska rummets tre dimensioner. Lika väl som det är svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa oss rummet som något annat än bestående av längd, bredd och djup -vare sig mer eller mindre- kan vi tänka oss sociala fenomen som inte gestaltas av handlingar, agenter, scenerier, instrument och syften (eller av andra begrepp som kan föras in under dessa grundläggande kategorier). Dessa element fordras för att sociala sammanhang ska framstå som sådana, för att de ska vara begripliga som socialitet. När Burke säger att dessa element är 'tillräckliga' så tycks det som han menar att dessa element är tillräckliga (och nödvändiga) för det sociala livets intelligibilitet. Vi kan helt enkelt inte föreställa oss- eller, mer korrekt, med vårt språkbruk uttrycka och göra begripligt- ett socialt sammanhang där det inte går eller är meningslöst att ställa någondera av frågorna Vad, Hur, Vem, När och Var samt Varför (och, med frågorna, svaren i vardera dimensionen).

Mot Göteborg

Nästa vecka är fulltecknad med aktiviteter. Framförallt har vi en internationell doktorandkurs med deltagare från hela världen. Men innan dess hade jag tänkt mig lite rekreation. Färden går mot födelsestaden och herrgänget.

torsdag 3 maj 2007

Vad jag gör

Mina föräldrar och min yngste bror undrar ibland hur jag förtjänar mitt levebröd (min mellanbror vet bara alltför väl). Ett pretentiöst svar är väl att jag delar min tid mellan att utbilda framtidens företagsledare, utveckla ny kunskap om organisationer och stödja forskarstuderande och kollegor. Arbetstidsavtalet säger att jag ska tillbringa 340 timmar i en sal, 320 timmar med forskning, och resten med att förbereda mig inför och examinera undervisning, när jag inte är tjänstledig för att forska. En tidstudieman skulle väl svara att han lyssnar, pratar och trycker på tangenter i ungefär lika omfattning (fördelningen mellan lyssna och prata är kanske inte rättvist representerad i den formuleringen).

Men vad är ett uppriktigt svar? Jag vet inte. Jag undervisar en del - det påminner en hel del om, rättare sagt, det är att uppträda. Rätta tentor och adminstration är precis lika trist som det låter, och mestadels lika mekaniskt som att jobba på en monteringslina. Forskning liknar ingenting annat. Rent tidsmäsigt handlar det mest om att redigera texter, men det finns ett element där som är svårbeskrivbart kreativt. Det är väl så att mina föräldrar och min bror har rätt - det är svårt att fånga hur jag försörjer mig. Det konstigaste är att jag hittade ett jobb där jag får betalt för att läsa och skriva. Ibland undrar jag när de kommer för att få pengarna tillbaka.

Gattuso

Italienska fotbollspelare har teknik, dyker gärna i straffområdet och är allmänna lipsillar. Ungefär som Pippo Inzaghi och Glenn Strömberg, om man bortser från tekniken. Det här gäller inte Rino Gattuso. Gattuso är en gräsklippare som jag gärna skulle ha med mig i ett gatuslagsmål, och som igår hade mer hjärta och kraft än hela Premier League. Han kan spela också. Jag gillar lirare men jag gillar Gattuso mer. Han är en genuint demokratisk spelartyp, en spelare som alla kan aspirera på att efterlikna. Idag är han Milans viktigaste spelare. Han är också enda orsaken till varför jag är ambivalent inför Aten. Berlusconi borde diskvalificera Milan. Det är ett tecken på Gattusos storhet att jag bara halvhjärtat kommer att hålla på Liverpool.

Flerspråkighet

Thomas skriver på engelska. Jag tänker tillåta mig att växla mellan flera språk, huvudsakligen mellan svenska och engelska, men jag kan tänka mig andra också.

Presentation

Har uppdaterat profilen. Vill du veta mera, googla. Glöm inte Scholar.

Ett skott i mörkret

OK, så jag är den 100 miljonte att börja blogga. Den känns skönt att vara en early adopter. Jag kommer säkert att ångra det här. Men kan Bildt - och Kalling – blogga så kan jag. Återkommer med en presentation senare. Jag måste iväg på styrelsemöte.