Eftersom man kan lugnt räkna med att det bara kommer att släppas cyniska Idol-sammanställningar, hoprafsade Greatest Hits, Carola-julskivor och annat träck innan året är slut är det dags att göra bokslut över musikåret 2007.
2007 har varit en kvalitetsårgång. Det är ingen tvekan om det. Nedan kommer mina 11 favoriter, baserade på antal lyssningar i iTunes och lite skönt solipsistiskt tyckande.
11. Bruce Springsteen "Magic". The Boss är tillbaka! Han låter som förr!!
10. The Field "From here we go sublime". Sublim electrotrance. Tog den enda takten i Lionel Richies "Hello" som är något att ha och sträckte ut den i 5 minuter. Briljant.
9. The Tough Alliance "A new chance". Fick mig att vilja vara 25 igen, åtminstone för 31 minuter.
8. Elliot Smith "New moon". Förvisso en slags Greatest Hits, men med en närmast fulländat organisk sammansättning.
7. Robert Plant & Alison Krauss "Raising sand". 59 år gammal är Robert Plant i sitt livs form. Alison Krauss har alltid varit en stor favorit. Kombinationen Plant & Krauss kunde varit ett muskelrockigt magplask men är istället lyhört och vackert. "Please read the letter" avslöjar Page & Plant som Nashville-epigoner av oanad kvalitet.
6. Jens Lekman "Night falls over Kortedala". Bara att Kortedala finns i albumtiteln garanterar en plats på denna lista. Att musiken är fantastisk är ju inte direkt ett hinder heller.
5. Radiohead "In rainbows". Jag gillar egentligen inte Radiohead - jag har alltid sett dem som tämligen bleka Jeff Buckley-imitatörer med pretentiösa texter, som sedan blev tämligen bleka Mike Oldfield/Kraftwerk-imitatörer med obegripliga texter. Det hindrar dock inte att "In rainbows" är bra. Riktigt bra. Inte fullt så bra som somliga vill hävda men de har faktiskt ett självständigt uttryck på den här skivan. En combo med framtiden för sig.
4. LCD Soundsystem. "The sound of silence". Så här kan mitt älskade 1982 låta när det uppdateras av en tokig amerikan från New York. Syntig new wave-dans som inte bara påminde mig hur det var att vara 17 och hopplöst förälskad i musik, utan fick mig att känna det. New Order för 2000-talet.
3. Arcade Fire. "Neon bible". Believe the hype. Har räddat konstpopen, oavsett hur patetiska de eventuellt blir i framtiden.
2. Stars of the Lid "And the refinement of their decline". Sublim minimalism. Hitsbefriat. Låtbefriat. Befriat vackert. Musik jag kommer att lyssna på tills jag dör.
1. Rufus Wainwright. "Release the stars". Rufus saknar egentligen bara en sak och det är en publik av den storlek som hans talang förtjänar. Den kan knappast hitta en bättre ingång till hans musikaliska värld än "Release the stars".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar