Foucault gör i Övervakning och Straff en stor poäng av att dödsstraffet i det moderna samhället har gjorts osynligt, kliniskt och rationellt. Här har dock äkta framsteg åstadkommits sedan den gode Michel seglade ur tiden, då dödsstraffet i princip avskaffats i alla västdemokratier. Utom i USA. Det är ändå ett märkligt och motsägelsefullt land, ett land fyllt av lika delar optimisim och paranoia, modernitet och förmodernitet. Det är ingen slump av USA står för 50 % av världens underhållningsbudget och 50 % av världens försvarsbudget (och förmodligen för 100% av världens anfallsbudget).
Ingenstans blir motsägelsen tydligare än när det gäller dödsstraffet, som gärna ska utdömas (åtminstone till svarta män) men helst inte verkställas - avrättningen avslöjar ju obarmhärtigt att det rör sig om en slags reifierad hämnd. Den måste vara den kanske mest otillfredställande formen av hämnd man kan tänka sig: klinisk, totalt instrumentell, helt befriad från mänsklig skepnad och i allt väsentligt lika tillfredställande känslomässigt som boskapsslakt. Att dödsstraffet kan vara bra på att vinna politiska poäng med, men annars har föga angenäma drag, visas i den minimala insats som lagts på att se till att dödsstraffet administreras på ett sätt som inte är "cruel and unusual" (då blir det nämligen okonstitutionellt). I korthet har man under stor brådska kokat ihop en giftcocktail inför hävandet av det moratorium som USA:s Högsta Domstol utfärdade under några år på 70-talet, en cocktail som sedan helt tankelöst kopierats rakt av alla andra exekutörer i de övriga staterna.
Nu råkar denna metod vara tämligen ineffektiv och är med stor sannolikhet mycket plågsam för en signifikant del av de avrättade. På plussidan betyder det att man i princip håller att komma fram i ett läge där dödsstraffet åtminstone inte kommer att verkställas i USA. Kanske kan det leda till att dödsstraffet också avskaffas. Dahlia Lithwick är dock pessimistisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar