Just det, sommar...

Båten gick kanon i två dagar. I söndags slog varvtalsbegränsaren till, vilket begränsade framfärden till ca 5 knop. Ånej, inte igen. Det här hände under hela förra sommaren. Motorn hade precis fått sig en omgång för knappa 3 000 just för att undvika det här. Jag har en benägen att bli lite småbesatt när saker börjar krångla så jag spenderade hela söndagskvällen med att felsöka. Felet hittade jag hela tiden, men ingen orsak. Frustrerad lade jag till och angjorde båten. När jag skulle skicka upp däckskudden på bryggan såg jag något glida bort och plaska i vattnet. Ånej, nycklarna... Mia kom ner efter 20 minuter, tämligen svart i blicken (det var hennes nycklar som låg på 2 meters djup). Vi åkte upp till lägenheten, jag fixade ett ombyte, och tog oss tillbaka till båten. Niklas, Mias bror, och Cristina mötte upp. De hade med sig ett cyklop. Jag bytte om och hoppade i - aah, 18 grader är svinkallt vid första kontakten. Jag dök en gång, två, tre... ingen lycka. Niklas, som är gammal  kustjägare mindykare, fick till slut nog av amatörism och frågade förbindligt om det var ok om Cristina tog över. Hon hade ju våtdräkt. Halvdränkt, utkyld och med stark petroleumsmak i munnen samtyckte jag. Cristina hoppade i, vi skickade i en dragg, Niklas tog över dykledningen och på det andra försöket tog Cristina med sig nycklarna upp.

Dagen efter var vi ute på Yamaha för att beställa servicetid. Med en blick på listan över allt som fixats senast föreslog servicemannen att vi skulle titta om det kanske var glapp på oljeindikatorn, för på den här motorn slog varvalsbegränsaren ut om oljenivån var låg. Oljennivån? Säg inte att... jo, så var det. Ingen olja. Inget fel på motorn, desto mer skit bakom ratten. Skillnaden mellan att kunna och att inte kunna är ibland inte alls särskilt mångtydig eller komplex. Den kan ibland vara direkt generande tydlig.