Heh. Vi var på The Tough Alliance på KB i fredags - Thomas, Benjamin, Markus och jag. Jag och Thomas fick chansen att uppföra oss som de tonåringar vi är (ca 1 mm under vår docentpolityr). Först fick vi bli lite starstruck innan konserten: TTA-grabbarna satt på trottoaren, rejält farmakologiskt stimulerade, och försökte levitera när vi kom till KB (två timmar innan KB öppnade). Vi hälsade (Thomas kommer inte att tvätta händerna på en vecka).
Sedan invaderade vi scenen under konserten (bildbevis finns här). TTA:s konserter är riktiga happenings där de utstuderat bryter mot alla regler: alltid playback, aldrig längre än fem låtar, alltid berusade bortom besinningens gräns. Det låter skittråkigt, men publiken är med på noterna. Energin är helt otrolig.
Dagen efter såg jag Lloyd Cole på Mölleplatsen. Det var precis raka motsatsen, men lika bra. Det var Lloyd, en gitarr, en timma och tusen medelålders skånebor. Kan inte direkt säga att energin var helt otrolig, men det är inte därför man går på och kollar på Lloyd. Man gör det för låtarna, och texterna. Och - det tar emot att erkänna det - för minnena.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar