Burkeansk meditation II

Låt oss med denna - anspråksfulla, jag är medveten om det - tolkning (se inlägget nedan) lämna Burkes motivationsgrammatik i allmänhet och istället gå in på en mer specifik del av hans teori, nämligen den del som gäller förhållandet mellan elementen. Förutom att detta förhållande är dialektiskt så präglas det, i princip, av konsistens. Denna konsistens är emellertid inte av invariant naturlagsliknande karaktär. Här är det frågan om dramatisk konsistens.

Låt oss börja med konsistensförhållandet mellan scenen och akten. Enligt Burke kan det uttryckas som att scenen innehåller akten; att scenen är en 'behållare' som innesluter akten. Det kan också uttryckas som att sceneriet, scenens fastlagda egenskaper, uttrycker samma sak som det som i akten blir uttryckt i ett utvecklingsförlopp. Vidare förhåller sig scenen implicit till akten, förhållandet mellan scenen och akten är som förhållandet mellan det implicita och explicita. Annorlunda uttryck, akten artikulerar scenen. Det heter också att scenen tvetydigt innehåller akten (se Asplund 1983, s.144).

Låt mig återvända till min avhandling - en etnografisk studie av nyhetsredaktionen på en kvällstidning - för illustrera detta. Där ägnar jag en hel del uppmärksamhet åt dynamiken vid överlämningen mellan dagskift och nattskift. Stämningen vid dessa tillfällen var i regel en tämligen egenartad blandning av saklighet, sarkasmer och ironi. Vid ett tillfälle utspelades följande ordväxling, apropos nyheten att Zambias fotbollslandslag hade varit med om en flygplansolycka.

Nyhetsgrafiker A: Lagstörtning. Det låter som en ny sport i OS. Lagstörtning. (skratt)
Stf Nattchef B: Och här kommer det svenska laget. (skratt) En gammal SAS-kärra.
Nyhetsgrafiker A: Garanterat, ingen har fallskärmsavtal.

Vi ser här hur varje yttrande 'medger' varandra. Nyhetsgrafiker A:s anknytning till sportens värld ger stf Nattchefs B:s yttrande en begriplig inramning (= scen) för sitt yttrande om "det svenska laget". Anknytningen till Sverige i sin tur 'möjliggör' anmärkningen om fallskärmsavtal, det vill säga anger en scen som yttrandet är konsistent med. I direkt anknytning med själva nyheten, att Zambias fotbollslandslag har störtat, skulle denna anmärkning verka, om inte obegriplig, så obegripligt hjärtlös och plump. Men tydligast ser vi förhållandet mellan scen och akt i Nattchef B:s tillrättavisning:

Nattchef B: Nej, det är alltid lustigt att göra sig rolig över...
Nyhetchef A: Andras elände.
Nattchef B: ...andras elände. Jag säger detta bara för att bandspelaren är på (skratt) så att du inte när du lyssnar på detta någon gång tror att alla är likadana som de här cyniska typerna.

Vi får förvisso en förklaring till varför Nattchef B gör som han gör. Men vad är det han gör? Svar: Han artikulerar en scen som vida överstiger den som är för handen. Genom att inkludera bandspelaren (och därigenom mig och, i förlängningen, er) i de sceniska betingelsen har scenens 'omkrets' (jfr Asplund 183 s. 152) vidgats betydligt. Nästpåföljande yttrande har en stor scen att spela på.

Som jag påpekade ovan så anför Nattchef B ett skäl till varför han gör denna utvidgning. Observera dock att detta skäl också är en specificering av den scen som hans föregående yttrande är konsistent med. Det är värt att notera att Nattchef B inte anser det tillräckligt att bara konstatera att "det alltid är lustigt att göra sig rolig över andras elände". En tolkning av detta förhållande kan vara att detta yttrande i sig, i förhållande till den scen som etablerats, alltför mycket har karaktären av en ren tillrättavisning. Genom att expandera scenen mjukas yttrandet upp och förblir därmed konsistent med ett annat sceniskt drag; lättsamheten (och ett förlösande skratt kan kvitteras ut). Det tvetydiga förhållandet mellan scenen och akten illustreras väl här. I förhållandet till den ena scenen (lagstörtningscenen) är Nattchef B:s yttrande i en mening konsistent men också väl dramatiskt. För att avdramatisera akten introduceras en mer omfattande scen (bandspelarscenen). Scen ger akt ger scen.
Nästa yttrande har som sagt en stor och oklar scen att spela på. Det är kanske därför inte förvånande att det tar fasta på en minimal del av denna scen:

Stf Nattchef B: Sluta, John [Nattchef B]. Du är värst. (skratt)

Det är måhända en minimal del av scenen som denna akt artikulerar, men den är som sagt central: Det lätta, skämtsamma, anslaget.

Utvikningen om 'lagstörtning' avslutas på ett sätt som vi nu kan förutse: genom en scenväxling. Denna scenväxling aktualiseras (!) genom att Nattchef B börjar läsa från dagboken och därmed leder över utvecklingsförloppet mot mer vardagliga scenerier.

Nu gäller det inte bara att förhållandet mellan akt och scen är konsistent. I princip är förhållandet mellan samtliga element i Burkes pentad, på endera sättet, konsistenta. Detta innebär inte att förhållandet mellan till exempel agent och akt är av samma art som förhållandet mellan akt och scen. Agenten innefattar inte akten, ej heller implicerar agenten akten. Snarare är det så, enligt Burke (se Ibid, s. 150), att förhållandet mellan agent och akt är ett härstamningsförhållande, ett genealogiskt förhållande, där agenten är upphovsman och akterna avkomlingar. Detta förefaller vara ett närmare förhållande än det 'rumsliga' - som Asplund kallar det - förhållande som föreligger mellan å ena sidan scenen och å andra sidan akten och agenten. Kan vi se detta i överlämningsfragmentet?

Ja, det kan vi.

Låt oss återgå till nattchef B:s yttrande men nu presenterat tillsammans med stf Nattchef B:s replik:

Nattchef B: Nej, det är alltid lustigt att göra sig rolig över...
Nyhetchef A: Andras elände.
Nattchef B: ...andras elände. Jag säger detta bara för att bandspelaren är på (skratt) så att du inte när du lyssnar på detta någon gång tror att alla är likadana som de här cyniska typerna.
Stf Nattchef B: Sluta, John [Nattchef B]. Du är värst. (skratt)

Om vi tar fasta på nattchefs B:s akt denna gång (och inte vad den gör med scenen) så ger den, om den ska tolkas bokstavligt, uttryck för dygd. Stf Nattchef B:s replik ger oss emellertid anledning att misstro nattchef B:s dygdighet i denna fråga. I det här sammanhanget - och om vi ska tro stf nattchef B - så framstår nattchef B:s akt som opassande , inte för akten i sig är 'opassande' utan för att den - agenten - som utför akten är 'opassande' i förhållande till vad akten uttrycker. I genealogiska termer så kan vi tala om denna akt som en oäkting eller bastard i förhållande till agenten. Vi kan nu också, om vi vill, anföra ytterligare ett skäl till scenväxlingens 'nödvändighet', ty vad akten (i förhållande till agenten) är oförmögen till, det åstadkoms med hjälp av akten och scenförändringen. I vilket fall som helst så förefaller det som förhållandet mellan akten och agenten är 'intimare' än förhållandet mellan scen och akt respektive agent.

Exakt hur de olika elementen förhåller sig till varandra och vilka former av konsistens som föreligger mellan elementen är en fråga som vida överstiger min ambitionsnivå här. För den intresserade hänvisar jag ånyo till Asplund som genomför några remarkabla försök i genren. En fråga återstår dock att reda ut. Kan vi tänka oss fall där Burkes konsistensprincip är tillspillogiven? Svaret är nja. Det finns en hel dramatisk genre, situationskomiken, som bygger på brott mot konsistenförhållanden mellan agent, akt, scen, instrument och syfte. Det är dock tveksamt om det här är frågan om det är några egentliga 'brott' mot förhållandena ifråga. Snarare handlar det väl här om att leka med konsistensförhållandena där poängen är att se igenom leken, det vill säga se vad som 'egentligen' skulle ske. Genren ifråga litar på, och förutsätter, att åskådaren själv kan fylla i det som saknas. Detta medför ju, som Burke också påpekar, att konsistensförhållandena snarare accentueras än tillspillogivs.

Asplund nämner dock ett fall där Burkes konsistensprincip verkar vara satt ur spel. Marx. Bröderna Marx. Ett av Asplunds exempel kan jag inte låta bli att återberätta:

"Att bryta mot den dramatiska konsistensprincipen är inte att bryta mot en regel vilken som helst. Om man, som Groucho en gång gjorde, på en spiritistisk seans reser sig upp och frågar Anden, inte hur ens förfäder har det i himlen eller annat dylikt utan "What's the capital of North Dakota?" så är den spiritistiska seansen helt enkelt ingen spiritistisk seans längre." (Asplund 1983, s. 146)

Asplund fortsätter:

"Vi kunde kanske säga att det sålunda faktiskt finns någonting som inte kan inordnas under Burkes pentad. Bröderna Marx står utanför densamma. Å andra sidan förstår vi deras agerande -såtillvida vi förstår det- som brott mot pentaden och dess regler."