Burkeansk Meditation I

Det finns två tänkare som jag inte riktigt har växt ifrån. För den som läst min profil kommer det inte som en större överraskning att Johan Asplund är den ene. Den andre är en märklig amerikan som försökte sig på en karriär som författare under Depressionen, lyckades publicera en skönlitterär bok och sedan försvann ner i ett träsk av litteraturkritik. Av hans roman att döma - jag har börjat läsa den en gång för länge sedan men kom inte särskilt långt - var detta en försumbar förlust för skönlitteraturen. Litteraturkritiken och samhällsvetenskapen kan dock skatta sig lycklig.

Mannen jag talar om är Kenneth Burke. Burke skaffade sig aldrig någon akademisk examen. På sätt och vis kan man säga att hans nonchalans för akademins konvenans är typisk. Självklart måste en person vars gärning är närmast totalt omöjlig att genrebestämma lämna oss ovissa om hans kvalifikationer. Hans bidrag till samhällsvetenskapen är tämligen krokigt och vagt men samtidigt omöjligt att överskatta. Det går till exempel att se hela Erving Goffmans författarskap som en missuppfattning av en av Burkes mindre övertygande idéer. Om det fanns ett Nobelpris i samhällsvetenskap skulle Burke vara min kandidat.

En gång för länge sedan skrev jag en längre text om Burke. Jag har aldrig funnit ett lämpligt ställe att ge den offentlighetens ljus förrän nu. Nedan (och ovan) följer en lätt uppfräschad version av denna text i serialiserad form.

All emprisk samhällsvetenskaplig forskning ställer sig ytterst frågan: vad händer här? Denna fråga kan omfomuleras till : hur är denna situation beskaffad? Detta ska inte förstås som att den ena frågan kan ersätta den andra. Snarare är det så att den ena frågan implicerar den andra, det vill säga, för att besvara frågan:

Vad händer här?

så kan vi inte undvika att också ge något sorts svar på frågan:

Hur är denna situation beskaffad?

Resonemanget ovan kan ses som en mycket kortfattad introduktion till Kenneth Burkes motivationsgrammatik (Asplund 1983, Burke 1989, 1968). En bärande punkt i denna är att varje utsaga om motiv -eller för att göra diskussionen mer uttryckligt reflexiv, skäl- med anspråk på tillräcklighet levererar ett svar på frågorna Vad, När och Var, Hur, Vem och Varför. Varje tillräcklig redogörelse för motiv måste alltså namnge akten (Vad?), scenen, (När och Var?), instrumentet (Hur?), agenten (Vem?) samt syftet (Varför?). Även om Burke (i Asplunds tappning) uttryckligen begränsar sig till utsagor om motiv föreställer jag mig att ovanstående påstående kan generaliseras till att gälla för alla redogörelser med anspråk på tillräcklighet. Den springande punkten är 'tillräckliga'. Accepterar vi 'omotiverade' utsagor som tillräckliga?

Jag vill återkomma till denna fråga, ty den tycks mig som central för förståelsen av Burkes teori. Först vill jag ge Burkes teori en mer omsorgsfull introduktion. Med omsorgsfull menar jag inte att min behandling här av Burkes teori på något sätt skulle vara fullständig eller uttömmande. Tvärtom, min framställning kan inte bli annat än summarisk. Detta borgar bland annat Burke själv för, ty följande karakteristik instämmer jag till fullo med:

"Burke kan inte infångas i någon enkel formel. Kanske inte i någon komplicerad heller" (Asplund 1983, s 130)

Här kommer jag framförallt att lyfta fram de delar av Burkes teori som dels synes mig centrala för förståelsen av hans ansats och dels framstår som behjälpliga med att tolka överlämningen med. Det kan nog ändå inte hjälpas att jag här och var kommer att fresta läsarens tålamod med kanhända ovidkommande utläggningar då det inte är alldeles lätt att avgöra vad som är vilket i Burkes stimulerande och intellektuellt utmanande tankevärld.

Det torde framgå att Burke förespråkar en icke-reduktionistisk ansats. Det vanliga i till exempel vetenskapliga sammanhang är annars att en av de dimensioner eller element som han pekar ut som nödvändiga ingredienser i en redogörelse anses tillräcklig eller åtminstone huvudsaklig som förklaringsgrund (= utsaga om motiv). Exempel på detta är lätt att hitta inom alla discipliner även om det inte alltid uttrycks lika kärnfullt som av den kände fysikern Lord Rutherford:

"There is physics and there is stamp collecting" (Checkland 1981, s 52)

Detta påstående har i Burkes termer en påtagligt, för att inte säga näst intill uteslutande, scenisk prägel förutom att det ger frimärkssamlande ett oväntat drag av mystik. Sceniska reduktioner är för övrigt mycket vanliga inom vetenskapen (och kanhända i vardagliga sammanhang också). Inom organisationsteorin har till exempel contingency-teoriernas antagande att organisationens (= agenten) 'beteende' bestäms av omgivningen (= scenen) en klart scenisk prägel. Vi kan här också notera att teorier som omhuldar en systemsansats (till exempel contingency-teorier) och därmed gör anspråk på holism (vad nu detta betyder) lätt hamnar i den reduktionistiska fållan/fällan. Nu är detta en plats som är svår att undvika och även om vi undviker den sceniska reduktionen är det ingalunda säkert att vi går fria från (överdriven) reduktion. Om vi till exempel tar sk endogena ansatser (strategic choice osv) undviker dessa förvisso att anföra sceniska betingelser som motiv till organisationers uppförande. Men de är inte mindre reduktionistiska för det, ur Burkes perspektiv, då de istället placerar en beslutselit (= agenter) som yttersta förklaringsgrund.

Burke antyder åtminstone möjligheten att hans grundbegrepp är fråga om lika många aspekter (se Asplund 132-133). Detta öppnar för möjligheten att man renodlar, eller väljer att renodla, en aspekt till förfång för de övriga. Så gör vi säkerligen dagligdags, vi väljer (eller snarare föredrar, då 'väljer' måhända överdriver agentaspekten) att se våra medmänniskor som scen för våra handlingar, som instrument för det egna särintresset, eller oss själva som brickor i ett spel -för att nämna några möjligheter-, lite halvblint och trevande. En tolkning av de teorier som ovan anklagades för (överdriven) reduktionism skulle alltså kunna vara att de istället renodlar en viss aspekt (den 'sceniska' för contingency-teorierna och 'agent'-aspekten för strategic choice-teorin). Nu är renodling ett vanskligt företag då det enligt Burke är svårt eller omöjligt att fasthålla en aspekt. Följande citat är ett exempel på detta, så gott som något annat:

"Much current literature about organization-environment relations does not hypothesize mechanisms of environmental effects. One can read studies about uncertainty and structure (e.g., Duncan 1972), competitiveness and structure (e.g., Pfeffer and Leblebici 1973), or change and structure (e.g., Lawrence and Lorsch 1967) without ever learning how these environmental dimensions produce effects on organizations. It is as if a Mr Environment came into the organization, giving orders to change organizational structures and activities" (Pfeffer & Salancik 1978, citerad i Sandelands & Drazin 1989 s. 461)

Här ser vi ovanligt tydligt det omöjliga att besvara agentfrågan (Vem?) eller kanske snarare instrumentfrågan (Hur?) med renodlade scen-angivelser. Vi ser också att perspektiv som renodlar den sceniska aspekten inte kan undkomma frågor som hör till de andra elementen i Burkes begreppspentad. I exemplet ovan får denna aspektlåsning något av löjets skimmer över sig. Mr Environment. Jag vill understryka tvetydigheten hos denna figur. Är han instrument eller är han agent? Det tycks som renodling av -eller fastlåsning vid- en aspekt förr eller senare genererar frågor som faller utanför aspektens horisont. Det tycks också som dessa frågor inledningsvis kännetecknas av mångtydighet. Instrument eller agent?

En mer 'Burkesk' tolkning av dessa reduktionistisk anfäktade teorier än att de är exempel på renodlingar av en viss aspekt torde vara att i dessa teorier leta efter de ställen där andra aspekter gör sig påminda. Då menar jag inte att syftet med en sådan tolkning är att söka efter 'Mr Environment' i teorierna utan snarare efter en talande tystnad; manövrar, retoriska grepp och glidningar enbart ägnade efter att hålla honom och hans likar ute ur leken. En sådan tolkning skulle i så fall syfta till att öppna en ensidig teori, att berika den och befrukta den. Här finns en viss affinitet med post-strukturalistiska strömmningar, åtminstone så som jag förstår dem. Burke kanske är dekonstruktör?

Det torde framgå att förbundet mellan akt, scen, instrument, agent och syfte är oupplösligt (Asplund 1983, s 131). Det kan inte appelleras. Men ännu vet vi inget om hur detta förbund ser ut -även om vi kanske kan ana det. Enligt Burke är förbundet mellan elementen ett dialektiskt sådant. Här är inte platsen att utreda exakt vad Burke menar med det men det tycks mig som att Burke menar att förbundet mellan hans fem grundelement är av en sådan art att de av olika orsaker kan övergå i varandra. Ett exempel på en sådan transformation skulle kunna vara förhållandet mellan aktör-marknad. En aktör tycks falla under Burkes agent-kategori medan många aktörer (= en marknad) mer framstår som en scenisk företeelse. Men marknaden är inte bara en scen där aktörer agerar utan marknaden (= många aktörer) kan tillskrivas agentegenskaper ("marknaden handlade upp kronan") och instrumentella egenskaper ("marknaden är en god tjänare men en usel herre"). Marknader kan också i vissa sammanhang framstå som ett ändamål eller syfte ("Med dessa produkter skapar vi en ny marknad"). Med det sistnämnda påståendet tycks vi dock ha överskridit gränserna för vad vårt utgångsförhållande (många aktörer = en marknad) tål, för det förefaller vara en oöverstiglig uppgift att skapa många aktörer, åtminstone i bokstavlig bemärkelse. Det är kanske detta Burke menar med att förhållanden mellan elementen är dialektisk?

Nu måste det sägas att det är svårt att entydigt fastslå vad Burke 'menar' då han mer eller mindre uttryckligt framstår som en mångtydighetens - eller, kanske mer träffande, mångsidighetens - apostel:

"...what we want is not terms that avoid ambiguity, but terms that clearly reveal the strategic spots at which ambiguities necessarily arise" (Asplund 1983, s. 138)

Med denna, tja, programförklaring vill jag sätta punkt för min skiss av Burkes allmänna utgångspunkter. Så mycket mer än skrapar på ytan gör inte denna skiss men jag föreställer mig ändå att jag någorlunda väl har pekat på centrala inslag i Burkes motivationsgrammatik och också klargjort relevansen för det fall som diskuteras här, om än nödtorftigt. För den vars nyfikenhet har väckts på allvar rekommenderar jag varmt Johan Asplunds utsökt stimulerande text om Burke, vilken jag i allt väsentligt stödjer mig på här. Innan jag helt avslutar de inledande raderna om Burkes motivationsgrammatik tänker jag dock drista mig till att ge Burkes gåtfulla anmärkning att hans fem grundelement är 'tillräckliga' en tolkning. I Asplunds text återkommer frågan: "Tillräckliga för vadå?". Något direkt svar ger inte Asplund (men väl kanske flera indirekta svar). Det tycks mig som att dessa fem element är det sociala livets -socialitetens- motsvarighet till det fysiska rummets tre dimensioner. Lika väl som det är svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa oss rummet som något annat än bestående av längd, bredd och djup -vare sig mer eller mindre- kan vi tänka oss sociala fenomen som inte gestaltas av handlingar, agenter, scenerier, instrument och syften (eller av andra begrepp som kan föras in under dessa grundläggande kategorier). Dessa element fordras för att sociala sammanhang ska framstå som sådana, för att de ska vara begripliga som socialitet. När Burke säger att dessa element är 'tillräckliga' så tycks det som han menar att dessa element är tillräckliga (och nödvändiga) för det sociala livets intelligibilitet. Vi kan helt enkelt inte föreställa oss- eller, mer korrekt, med vårt språkbruk uttrycka och göra begripligt- ett socialt sammanhang där det inte går eller är meningslöst att ställa någondera av frågorna Vad, Hur, Vem, När och Var samt Varför (och, med frågorna, svaren i vardera dimensionen).