Det är ett mästerverk. Även det svagaste spåret, "Tulsa", är en glad bagatell som jag kommer på mig att nynna med i. Resten av låtarna håller den typ av lödighet som Per Gessle skulle avstå en arm för. Låtordningen är lika perfekt som på Sigur Ros "Takk". Albumet känns som en organisk helhet utan att för den skull kännas repetitiv. Det andas och lever. Eftersom det är ett mästerverk har den två toppar, som Rufus genialt nog lagt tillsammans strax efter halva albumet. "Not ready to love" är en avskalad ballad där Rufus visar att ibland är less more även i hans värld. Låten är en fullträff men särskilt refrängen är makalös. Istället för Rufus med fullt blås får vi en tillbakahållen änglakör som mer ljudar än sjunger. Effekten är gastkramande. Jag får gåshud varje gång. Sedan följer "Slideshow". Här är Rufus på more is more-humör, bara för att visa att man kan vara perfekt på minst två sätt. Du kan nynna "Hey Jude" i refrängen men varför det? Rufus variant är bättre. Återigen väljer Rufus en oväntad men ändå helt självklar vändning för att för nå klimax. Givetvis ska klimax ligga efter det musikaliska crescendot och givetvis ska det bestå i att låtens återkommande fråga "Do I love you?" - som besvaras kanske väl klyftigt inledningsvis - ges det nakna svaret "Yes I do" i det suggestiva lugnet efter crescendots storm. Gåshud igen. Kanske kan den här skivan få folk att förstå att Rufus är så mycket mer än 00-talets Jeff Buckley, fast bög, vid liv och med låtar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar